han vände sig mot mig i sängen, sjöng, vad jag bryr mig om nu är dina armar om mig, samma natt som han gjorde mig gravid. jag ligger i feber i en vecka och även om det var han som smittade mig så hör han inte av sig. det var aldrig meningen att vi skulle sluta att älska varandra på det här sättet.

tre veckor efter att min kropp har blött färdigt ringer han mig kvart över fyra på morgonen. min telefonsvarare går på repeat samtidigt som han hulkar fram, även om jag vet att jag måste glömma dig. berättar att även om han bara levt i tjugotvå år så vill han ha allt det där, en ständigt växande mage. han hade velat se mina revben försvinna. och jag svarar i ett sms morgonen därpå, det säger du bara för att du vet nu att du ändå kommer att slippa.

det finns ingen lämplig plats att dö på sedan dess. det är redan gjort, redan förstört. han gråter intill min kropp i trekvart och ärligt talat så provocerar det mig. jag ger upp min värdighet, glömmer vad jag en gång lärt mig på sjukhuset. låt inte sorgen förstöra dig, men det är så här man dödar ett barn och ingenting spelar längre någon roll.