Halvt vaken och halvt sovande känner jag två varma händer. Jag vet direkt vems händer det är, det är Hans. Jag ligger helt stilla, jag vet precis vad som kommer hända. Klumpen i magen växer. Han hade sagt att det inte skulle hända mer, att det var över nu. Jag som trodde på honom. Jag började må illa, medveten om att det inte kommer bli någon sömn inatt heller. Händerna som innan smekte mig på ryggen där jag låg i min säng, börjar nu mer intensivare smeka mig över hela min kropp. Jag låtsas att jag sover, kanske Han går. Men Han bryr sig inte, Han fortsätter bara. Mer hårdhänt nu.
Min stjäl vill härifrån. Den vill bli fri, fri från Han. Detta har pågått alldeles för länge nu, det vet jag. Men jag kan inte göra något. Han är för stark, för stor. Och det som är svårast är att jag älskar honom. Det låter helt sjukt, hur kan man älska någon som behandlar mig såhär? Jag har inte svaret på den frågan, men jag älskar honom i alla fall. Varje gång Han blir nykter igen så är det som vanligt, men till kvällen då Han sätter sig i soffan med en öl, då vet jag hur kvällen ska sluta…
Jag hör Hans andetag mot mitt öra. Jag kniper igen ögonen och hoppas på att jag kan komma till en annan plats, bara försvinna. Men det gör jag inte, utan ligger i min säng i mitt väldigt mörka rum med Honom över mig, flåsandes i mitt öra. Hans stora händer börjar ta på mina bröst, klämmer på dem, hårt. Han var så hårdhänt att jag skrek till av smärta. Men det skulle jag inte gjort, för Han smällde till mig i huvudet med Hans knytnäve. Våldsamt vänder Han på mig så att jag ligger på rygg. Han drar av mig tröjan jag har på mig så att den går sönder. Jag börjar sakta gråta, det skulle jag inte heller gjort. Han ger mig en örfil och säger att jag ska hålla käften.
Jag kallar mig själv för oskuld, men jag vet att jag egentligen inte är det. Jag blev av med den för 2 år sen. Det var Han som tog den ifrån mig. Jag kan inte förstå dem som har, så kallat, sex frivilligt. Hur kan detta vara något skönt? Det gör ju så ont. Inte bara fysiskt, det gör ont psykiskt också. Men jag vet förstås att det egentligen inte är såhär för alla, att det är något fint för de flesta. Men Han har gjort så att jag aldrig vill uppleva det, han har gjort det till något hemskt.
Jag gör som han säger, för om jag inte gör det så vet jag att det bara blir värre. Jag vill bara att det ska vara över. Så jag försöker sluta gråta, försöker vara stark. Försöker tänka på något annat. Men hans tunga högljuda andetag gör det svårt att försvinna in i en annan värld för bara en stund. Han blir bara mer och mer hårdhänt och det gör så ont. Jag kommer få blåmärken i mina handleder som Han håller i. Så jag får gå till skolan i en långtröja imorgon. Hans andedräkt luktar inte bara öl idag, utan sprit. Klumpen i magen blir plötsligt ännu större. När det är sprit inblandat så blir det oftast värre. Jag försöker lirka mig loss från Hans hårda grepp, men det är omöjligt. Han tar tag ännu hårdare så jag tror mina handleder ska brytas. Jag ser inte Hans ansikte, det är för mörkt. Men jag vet att han är arg. Det är skönt att jag inte ser det, för innerst inne så vet jag att det inte är Han som gör detta, eller jag hoppas i alla fall det. Ibland brukar jag låtsas att det är någon annan. Då gör det inte lika ont psykiskt. Att det är någon jag inte känner. Ibland tänker jag också att det inte är jag som ligger där, att det är en film som jag kollar på. Att jag är så inne i filmen att jag till och med kan känna hur hon känner. Men den här gången går det inte, Han är mer hårdhänt än vanligt, jag kan inte undgå smärtan. Kanske är det spriten som gör Han såhär våldsam.
När jag var minde var Han min hjälte, min förebild. Fast jag var tjej. Jag har alltid varit en pojkflicka, kanske för att jag alltid ville bli som Han. Jag har fortfarande hoppet uppe att Han ska bli som vanligt, att Han ska komma tillbaka. Men innerst inne så vet jag att det inte kommer bli så, men varför fortsätter jag hoppas, tro? Inget kommer bli som vanligt mer. Allt hände efter mammas död. Hon dog för tre år sedan, i en bilolycka. Ibland känns det som om att hon är med, sitter och kollar på när Han ”uppfostrar” mig, som Han brukar kalla det. Då börjar jag skämmas. Det känns som att hon sitter där och skakar på huvudet, besviken på mig att jag inte gör någonting. Men som sagt, han är för stark och stor, och har makt över mig. Han är den enda jag har. Och jag älskar honom.
Mina kläder ligger söndriga på mitt kalla golv, det är kallt i rummet. Men ändå svettas han, det droppar svett i mitt ansikte. Han trycker sig mot mig och jag får klökningar av Hans vidriga andedräkt. Han är tung, så jag får svårt att andas när han ligger med hela Hans tyngd på mig. Jag försöker få luft, men det går inte. Han blir bara tyngre och tyngre. Jag börjar få panik, vet inte vad jag ska göra. Jag försöker knuffa på honom, men Han är för tung. Jag försöker skrika men luften i mina lungor har tagit slut. Min ena arm är fri, och jag ser min bodslampa på bordet jämte min säng. Jag försöker sträcka på mig så jag kan nå den. Tur att det är så mörkt i rummet, för annars skulle Han sätt vad jag försöker att göra. Tillslut så når jag lampan och med all den kraften jag har kvar slänger jag lampan i huvudet på honom. Det är en tung hård lampa, så jag tror det gjorde väldigt ont på honom. Cirka tre sekunder efter får jag svar på min fråga, ett högt skrik kommer från hans mun. Han tar tag i lampan som nu låg på golvet och smällde till den i mitt huvud. Sen blev det svart…
Jag vaknar av smärtan i huvudet. Jag öppnar mina ögon, det är ljust i rummet nu. Det är helt tyst i hela huset, jag vågar knappt röra mig, rädd för att det ska göra ont. Jag kollar på klockan, 14.06. Shit, skolan slutar om 25 minuter. Jag som hade matteprov idag. Men det är det lilla problemet just nu. Vad hände igår egentligen? Jag försöker komma ihåg, men minns ingenting. Det enda jag kommer ihåg är Hans andedräkt, att Han luktade sprit. Jag sätter mig upp på sängen, det första jag ser är min lampa som ligger på golvet, lampskärmen är sönder och det är blod på den. Jag känner på mitt huvud där jag har ont, det blir blött på mitt finger. Blod. Jag ställer mig upp och ska gå till badrummet, men det är något mer som inte är rätt. Jag kollar ner på mig, det värker där nere. Blod rinner ner för mina lår, detta har aldrig hänt innan. Det gör så ont…
Allt är helt suddigt, kan inte komma ihåg någonting. Något hände igår, något mer än vanligt. Jag har aldrig blödigt innan, aldrig haft såhär ont. Både i hjärtat och i kroppen. Det kanske är bra ändå att jag inte kommer ihåg, då slipper jag alla bilder i huvud som går runt, runt i mitt huvud i flera dagar efteråt.
Jag klä på mig kläder, struntar i om det kommer blod på dem. Jag går in i vardagsrummet. Där sitter Han. Han gråter, det gör han alltid. Jag ser att Han också har blödigt i huvudet. Han kollar på mig och jag får en stor klump i magen, vill egentligen bara springa därifrån, men jag står kvar, väntar på vad han ska säga. Några tysta sekunder passerar innan Han öppnar munnen. Det enda Han säger är – Förlåt min dotter…
Ja, det är precis vad Han sa, jag är Hans dotter. Det är min pappa som gör såhär mot mig. Det är Han som är min pappa, eller var min pappa. Jag kallar inte honom för pappa längre, utan kallar honom för Han. Jag slutade kalla honom pappa sen det hände för första gången. När jag blev av med oskulden pågrund av Honom, pappa.
Jag kan inte göra något, för pappa bestämmer, pappa har hand om mig. Så här står jag, ännu en gång, med klumpen i magen, och tittar på min pappa som ännu en gång svikit mig…