Hon trevade fram i mörkret, försökte hitta ljuset.
Hon var liten då. Hon förstod inte vad som hände.

Hon vaknar med ett ryck och inser att någon saknas.
Hon går sakta runt i huset, som stått tomt i flera dagar.
Några enstaka saker i varje rum. Allt annat var borta.
I hennes pappas arbetsrum, där var det fullt av saker.
Alla saker som var hans eller kom från hans släkt, slängda där.
Allt i en stor hög.
Hon går från rum till rum, letar.
Det är tidigt på morgonen, hon smyger tyst för att inte väcka någon.
För alla låg och sov. Utom en person, vars säng var tom.
Hon vågar inte tända några lampor, rädd för att bara ljudet av
lampknappen ska skrämma henne i det stora, tysta huset.
Det borde inte vara så tyst, tänker hon.
Det borde vara ljust och ljudligt i köket. Det borde lukta kaffe.
Men ingen ens tänkte på att dricka kaffe den morgonen.
Hon smyger försikitigt in i sin pappas rum, kollar in på
toaletten.
När hon har letat igenom hela huset sätter hon sig på golvet
i vardagsrummet.
Paniken börjar stiga, sorgen och rädslan för bli övergiven
börjar smyga sig på henne.
Då ser hon. Dörren till tvättstugan stod på glänt.
Hon har redan förlorat allt hopp om att hitta den hon letade
efter, men tänker att hon lika gärna kan titta där inne också.

När hon ser sin mamma ligga på golvet i tvättstugan tänker hon;
Varför sov hon här ute inatt?
För hon var liten då. Hon förstod inte vad som hände.
Hon visste inte, att de närmaste åren skulle bli ett helvete.
Åren hon aldrig skulle glömma. Åren hon önskade att hon inte fanns.

Pappa som sprang upp när han fick höra av sin dotter att mamma
inte ville vakna.
De få raderna text om kärlek till sina barn som var nerkladdade
i ett kollegieblock.
Ljudet av ambulansen som skvallrade om att något hade hänt.
Mörker.

Det är vad jag minns av den morgonen.
För jag var liten då. Jag förstod inte vad som hände.