Konsten att sova med öppna ögon/älska med hjärtat bortkopplat
I
Mina händer bär dina märken. September är som ett hjärtstopp i hösten. Jag tänder cigaretten i mungipan och blåser rök genom näsborrarna, ser dig le vagt när vinden rufsar om ditt hår. Det känns som frigörelse.
II
Det är långt efter midnatt och dina ögon är som en sörjig bläckhimmel. Du säger att det gör detsamma om du lever eller inte och när jag frågar varför rycker du på axlarna och säger att du ändå inte har mycket att leva för och ännu mindre att dö för.
III
Vi lever i en stad som är febervarm. Jag drömmer om svarta liljor och meterlånga fingrar utan handflator: din röst borrar hål i magen och bränner som lågor i bakhuvudet. När jag vaknar har du sparkat av dig täcket och månljuset sipprar mellan dina tunna revben.
IV
Jag minns hur du stod på ett balkongräcke i Berlin och skrapade med skorna över den solblekta målarfärgen. Minns det avlägna i dina mörka ögon. Men du var inte rädd (du är aldrig rädd)
V
Du ringer mig för att berätta om frisören du knullar med under helgerna fast du vet att jag håller telefonen en halvmeter från örat och suckar irriterat med jämna mellanrum. Din röst är manisk och jag vandrar med blicken längs sprickorna i taket. Det behöver målas om.
VI
Jag borrar ner näsan i avtrycket din kropp lämnat på madrassen. Det luktar som du och påminner mig om din höfts skarpa vinkel, sårskorporna på dina knäskålar.
VII
En natt sitter vi och pratar på min säng tills solen strilar mellan mina spetsgardiner. Du skrattar så det ringer i mina öron och jag askar på golvet, kysser dig hungrigt. Saliv rinner ur din mungipa när du lägger armarna om min nacke och trycker din kropp nära min. Dina darrande ögonfransar är som svajande trädgrenar.
VIII
Våra världar är så trånga att vi växt ur dem för länge sedan. Jag smeker dina våta kinder och du lägger huvudet i min öppna hand. Gråter tyst. Tomrummet i mitt bröst är som ett stjärnlöst universum. Men jag är inte rädd (jag är aldrig rädd)