Saknaden ligger så öppet

i havet av kuddar

liksom böljar i det röda skenet

som en gång reflekterat sitt ljus i dina ögon.

Stunder som jag velat stanna i

då jag faktiskt kunnat blunda

utan att du varit borta då jag tittar upp igen.

Ska jag behöva leva på minnen?

Jag hade kunnat älska dig,

mer eller mindre än någon annan-

vad vet jag?-

mer än att jag hade älskat dig som bara jag kan.

Du säger att du vill

men tar alltid två steg tillbaka.

Du sägs ha en längtan

men vaknar ej bredvid mig.

Dina ord säger att det är jag

men din hand kramar fortfarande hennes.

Långsamma nätter,

även de har en gryning

och vad betyder väl tårarna

när de väl har fått torka?

Det är ju alltid då du tycks komma tillbaka...