Gick mot sjukhuset
musiken dämpade
ekandet och tårarna
som ville komma.

Solen skiner och himlen
är blå, naturen, allt runt
bara snurrar på som
vanligt.

Stegen närmade sig och
jag såg den gigantiska
byggnden, som är sjukhuset.

Upp för rampen, in för rulldörren
och in på sjukhuset.
Åter igen kom känslan över mig
att jag kände mig liten. Hörde
ekande steg genom gången, som
alltid känns allt för lång.

Fram till dörren, där jag steg in
på den plats jag inte vill till igen.
I kassan sa de att jag skulle passera
glasdörren och in i ett annat väntrum.

Tårarna kom upp i ögonvrån.
Jobbigt, jobbigt, jobbigt.

Behövde inte vänta.
Kom in i en megasal med en röntgen
som jag skulle åka in i.
Lägga sig på britsen,
spännas fast i huvudet,
åka in, åka ut, åka in åka ut.
Tio minuter senare var det klart.

Pustade ut tills mannen som
röntgade mig sa:
"Steg ett är klart, nu kommer
steg två."
Jag tittade på honom och började
nästan gråta.
"Vad då?"
"Det tar minst en vecka innan
läkaren får svaret."
"Okej, vad händer då?"
"Då kallar hon eller han dig."
Huvudvärken satte igång i röntgen
så jag bara ville hem, hem till lugnet
och bara glömma.

Nu får jag vänta en vecka, nu får jag
vänta och se vad läkaren har att säga.
Hoppas de finner varför huvudet värker, varför
håret lossnar och varför jag är så trött.

Solen skiner, himlen är blå
och underbart väder ute.
Jag är glad den är klar, jag är glad att
jag fått den chansen...
Bara jobbigt då jag ska dit och ta den där röntgen.

I morgon är det intruduktion
på Ta steget. Det är kul och får mig att
glömma det jobbiga idag