Det känns som om tiden vore stelfrusen,
varje andetag, endast en blek kopia av dess föregångare.

Dagarna äter av varandra,
konsumerar sig själv om och om igen.
Tidskannibalism...?

Existensen ter sig stilla, fast och verklighetsfrånvänd.

... jag tror inte mina ögon ger mig hela sanningen.

Det är som att de vet att jag inte skulle klara av någonting annorlunda,
så de ger mig denna lätt förmultnade kopia av någonting äkta.

Jag måste se fel, känslan är för grå... alltför missanpassad.

Kroppen är slut, sömn gör den trött och mat mättar inte.
Solen ger huvudvärk och mörkret ger idioti.

Ensamhet, för mig, är knutet till förlusten av drömmar.

Men jag undrar om det stämmer, känslan känns så fel.
Min insida ger mig information som säger emot sig själv.

Det är så dumt.

Ibland tror jag att tystnaden är duken verkligheten målas upp på,
men det känns omvänt nu... verkligheten är basen och tystnaden...
... som en fet, skimrande hinna över precis allt... som ett extra skinn.
Hindrar verkligheten från att förändras, eller kanske bara vad som ses
genom tystnadens förvanskande effekt.

Jag tror nog inte att jag har rätt,
och det är väl det som stör mest,
och om känslan kan ha så fel...
... vad finns då kvar?

Trött...

/