Jag hängde lite läpp häromdagen och stod vid bankomaten med utplockade sedlar i handen när en "a-lagare" ställde sig tätt framför mig. Första tanken var - "Jaha, ska jag ge honom pengar nu, en hel hundring också?!".

Istället för att be om pengar frågade han mig ivrigt "Vet du vad binas barn heter?". Ehh, näääej? svarade jag överrumplat. Bä-bin, sade han entusiastiskt, och fortsatte - "Det är från Hasse & Tage - men det här är min egen; vet du vad grävlingar som bor på en kyrkogård kallas?!!!". 

Nääeej? svarade jag igen. "Gravlingar!!! sade han glatt och försvann vidare längs gatan. Kvar stod jag med ett bubblande skratt och ett bortblåst svårmod. 

Några dagar senare förstod jag vad mannen egentligen hade talat om. Och jag häpnade. Anledning till att jag inte var särskilt glad den dagen var att jag nästföljande dag skulle gå på en begravning. En väns dotter hade varit svårt sjuk mycket länge och dog bara åtta år och fyra månader gammal.

Om du läser igen ovan vad mannen skämtade om, så ser du; barn och kyrkogård. Och jag som skulle på en barnbegravning... 

Begravningen var mycket vacker. Flickan har nu på flera sätt visat för sina föräldrar att hon finns och mår bra på "andra sidan". Men det är en annan historia.