Igår bestämde sig jag och min mamma för att vi skulle ta en tur till Avesta för att handla löpskor till mig. Det var enligt oss ett mycket nödvändigt köp eftersom jag brukar ränna runt som en tok på somrarna, utan att ha några speciellt bra skor att springa i.

På eftermiddagen satte vi oss i vår relativt nya Opel och puttrade iväg till staden. Hela vägen dit småpratade vi lite fram och tillbaka om trevliga och lättsmälta saker och pekade ut hus där folk vi känner bor.
Det var helt enkelt mycket trivsamt och höjde humöret som en liten uppladdning för shoppandet.

Väl framme vid sportaffären så hittade vi mycket snabbt ett par löpskor som både såg bra ut och inte var så farligt dyra. 900 kronor landade det på.
Men den enda helkroppsspegeln fanns i REA-rummet bredvid skoavdelningen och självklart så ville jag kolla hur skorna såg ut i sin helhet.
Då fastnade min mamma vid REA-rummet och började att riva runt i strumplådan där hon också hittade någonting att köpa.

"Men det är så billigt! Jag tjänar på det!"
Så låter mitt och hennes argument innan vi begraver oss i alla ljuvliga röda prislappar.
Längst inne i rummet så hittade jag en jacka. En lite tunnare jacka som är idealisk för vår och höstidrott. Den var nedsatt mer än halva priset och kostade bara 300 kronor. 300 kronor för en sådan fin jacka... Det är ju praktiskt taget ingenting!

Jag gick till provhytterna för att testa hur jackan såg ut på kroppen och råkade då gå förbi några ställningar med sportbhar.
"Men jag behöver ju en ny sportbh! När jag tänker efter så är det ganska akut också..." sa jag och min mamma nickade och höll med.
Också hon hade hittat någonting i REA-rummet som hon skulle prova.

Vårt besök i sportaffären slutade med att jag hade köpt skorna för 900, jackan för 300 och en snuskigt dyr sportbh för 500 kronor.

Men det roliga var inte slut där, nej. Sedan förflyttade vi oss över till H&M där det var klart redan från början att pengar skulle spenderas.
Hela butiken är gjord för att locka till köp, vilket är väldigt förståeligt eftersom att det är syftet med en affär.
Även om det var lite mindre lyckosamt för oss som redan förköpt oss ganska rejält.

Skäms nästan för att säga att impulsköpen fortsatte att hagla in. En jacka och en kavaj, båda för 300 kronor styck.
Sen var gränsen dragen. Ingenting mer.

I bilen tillbaka kände jag en smula ångest. Tänk vad barn i u-länder skulle kunnat få mycket hjälp för pengarna jag nyss kastat bort!
Men gjort är gjort och jag försökte rättfärdiga mina köp med att upprepa; "Det här är bra grejer. Det här kommer att hålla i flera år. Det här kommer att fixa sig."

Lyxfällan, så snart jag flyttar hemifrån får ni komma och hjälpa mig.