Jag söker människan i miraklets mynning. Trär stenar på ett snöre i ljuset från ett fallet hus. Jag går inte längre. Styrkan är en bruten hexagon. Uppäten i kaskelottens avgrund. Handen penetrerar glaset, oskuren, oskyldig, ren. Gråten som söker dig, skall du inte bära, bara varligt hålla. För jag blir inte hos någon. Inte ens hos dig