Jag är rädd för att vara fast,
fast i något vakuum sådär.
I en egen sfär utan drömmar
som blir sanna.

En fackla som brinner utan syre,
är det jag?
Hur kan man må så bra
men ändå vara så tom?

Under isen, som smält.

Lycklig, men olycklig olycka.
Våren värmer verkligen,
kalla fingrar och allt annat.
Snart är den här.

Men varför ska det vara så svårt att hitta det man söker?
Kanske för man inte vet vad det är?
Eller för att man vet allt för väl?
Eller inte alls..

Men jag har min egen väg genom allt,
genom livet..
Men det betyder inte att det är den väg jag själv valt.