Och dagen vaknade sakta till liv inom henne,
började forma sig,
log och tog henne i handen.

Lite yrvaket lät hon sig ledas in i den,
ett leende blommade ut på hennes mjuka läppar,
mjukare än på länge.

Utan sex och ändå lycklig.

Märkliga tid,
märkliga liv som med stora kliv
skuffade runt henne hit och dit,
så att hon tappade andan och
nästan försvann,
tillintetgjord.

Och så kunde hon vakna så här,
en ny dag,
omgjord.

Egentligen inte förändrad, men ändå.

Vaken och villig valde hon de möjligheter som dagen bjöd,
förundrad, förvånad, glad.

Lev i mig, Ljus, var hennes bön för dagen.

Lev i mig och blomma,
så att din Frid och Glädje
kan blanda sig med mänsklighetens lidande,
och skapa ett nytt Hopp för de som tyngda sörjer.

Hjälp mig att vara det Ljus som du från evigheter hade tänkt,
tillsammans med alla de som vill välja ljusets och kärlekens väg.

Tillsammans skapar vi den nya verkligheten,
den alternativa sanningen
nu och för all framtid
i evighet
amen.