Det är någonting magiskt med siffran tre,
inte på riktigt kanske, men i detaljer.
Varje gång jag försöker placera någonting i tiden,
från minnet, händelser och situationer...
det känns alltid som att de inträffade för tre år sedan.

Sedan är det det självklara, de tre små magiska orden,
de tre jag inte vill uttala förgäves.
Det är enkelt, dumt och lite patetiskt,
kanske även irrationellt.

Troligen irrationellt, borde jag säga,
men det spelr ingen roll.
Det är bara ett skäl, en anledning att skriva.
Ett ord som inte betyder någonting mer än det självklara.

I realitet är siffran tre ingenting mer än en siffra,
uppbyggt av tre bokstäver. Ett te, ett ärr och ett e...
Det är dumt, jag vet, fullkomligt idiotiskt,
men i ögonblicket finner jag det fascinerande.

Dessa vilsna tankar
de forslar bara tid
skapar irriterande små ärr
där minnen borde vara

/