Jag ramlar ner i grop efter grop. Trasslar in mig i riviga snår.

Famlar blödande fram och önskar att vägen vore lätt att forcera.

Är som en vingklippt fågel, vars största önskan är att flyga.

Är som en vissnad blomma, vars längtan efter vatten är dess enda hopp om existens.

En eld har falnat och brunnit ut. Lämnat öppna brännsår i själen.

Ärren som svider. Som taggarna i snåren river sönder den hudlösa ytan.

Ytan som krackelerat av den omilda behandlingen.

Själen som flämtar efter luft.

Jag måste andas.