Hon hade valt sin väg själv, något annat kunde hon inte säga.
Kanske inte den bästa vägen eller den enklaste.
Men den enda.
För henne, den enda.

Andra hade sagt till henne, att hon gått fel. Att hon valt stigar i stället för vägar, dalgångar i stället för höjder. Och kanske allra värst - eller bäst - vem kunde veta sånt - hon hade valt natten i stället för dagen.
Sa man till henne.
Men själv kunde hon inte se vad de menade. Inte hade hon sett till något mörker och nog kunde hon skilja mellan stigar och vägar.
Dessutom behövde hon djupen om hon skulle kunna nalkas höjderna.
Inte kunde hon förstå varför hon skulle välja något annat.

Men det kom en dag när hon ville berätta, dela bilderna hon fått med sig där hon gått. Och dofterna. De pressade blommorna och de rundade stenarna. Kanske något om klippkanten och stupet hon länge tvekat vid innan hon vågade tappa taget.
Döden var inte så förskräcklig som man sagt henne. Bara omöjlig att omfatta.
Det var det hon ville berätta. Mest det.
Det var bara det, att då förstod hon varför hon kanske skulle lyssnat till dem som varnat henne.
Ingen förstod ju vad hon sa. Det var om om hon hade ett annat språk. En annan värld och en annan kultur.
Man tittade på henne. Stannade till ett ögonblick, skakade på huvudena och vände sig bort.
Inte kunde man tala om döden.
Eller om pressade blommor som vore de dofter av ett liv?

Ändå kunde hon inte valt annorlunda.
Det var ju hennes väg.
Hennes utstakade förvåning
och alla överraskningar som sipprade källvatten över hettande kinder.
Oöverkomligheten kunde hon inte göra något åt. Och broar krävde åratal av ännu outräknade pyloner.
Om hon hade kunnat skulle hon lärt sig orden.
Översättningarna och det som förenade ett leende med ett annat.

Men nu kunde hon bara se deras vägar försvinna bortom.
Bortom och inom.
Kanske skulle hon aldrig förstå dem.

Nej så var det. Som speglar utan innehåll.
Inte skulle de någonsin nå fram.

....