Dagen började, som den alltid börjar, med en varmt imaginär käftsmäll och ett par glas vatten. Drömmarna man inte upplevt under natten formades om till en grå massa av tankar som inte rör sig, och funderingar som alltjämt står still.
Det är alltid en chock när ögonlocken slits upp efter att ha varit stängda så länge. Jag tror det är ljuset, fast inte ljuset själv, förändringen från gyttjig svärta till ett gulaktigt skimmer. Det får mig att tänka på nikotinfläckade fingrar och gulsot. Troligtvis har det mer att göra med min egen dysfunktionella hjärna och mitt ständiga behov av nikotin, gulsoten vetefan var det kommer ifrån.

En cigarett, är det ett nödvändigt ont, en dödlig, viljeskapad väg ut från ögonblicket? Nej, en kopp varmt kaffe och en värmande, lugnande liten cigarett är bara en liten del av vardagen. Sekunderna innan det första blosset formas förväntningar som har mer att göra med det första blosset någonsin än denna rutinmässiga insjunkning i beroendet.

Minnet skapar smaker man inte längre kan placera i verkligheten, tankar man bara tror att man kanske kunde ha haft och denna känsla. En explosion av ord man inte längre förstår. Emotioner knutna till miljontals cigaretter och situationer sprids inombords, som om de fortfarande har en rättmäktig plats här. Minnet, eller nostalgi, är otroligt beroendeframkallande. Det är lite konstigt, det jag verkligen minns har ingenting att göra med detta. Dessa automatiska nikotinminnen är tveklöst skulpterade och omformade över år av liv. Parfyrmerade och filtrerade genom ett finmaskigt nät som tar bort allt annat än det positiva.

Sedan placeras filtret, ganska vårdslöst, mellan läpparna. En inhalering följer automatiskt och reflexmässigt. Den otända cigaretten skapar vidunderliga dofter, som ej heller de är någonting alls att göra med realitet utom i någon sorts förvanskad typ av doftminne.

Zippotändaren, som man bara behållit för ett enda skäl, metall-mot-metall ljudet som skapas när den öppnas.
Eld skapas. Tänk, jag har skapat en eldslåga. Det var så lätt, en liten rörelse med tummen var allt som krävdes. Eld, tänker man, och stirrar på lågan med förundran i ett par ögonblick, och nu har man tydligen förflyttats direkt in i stenåldersstadiet.

Eld, tänker man, eld är varmt.

/