Jag slår upp ögonen till en ny dag, en ny dag med mer lidande och mer smärta. Jag orkar egentligen inte gå upp, men jag gör det ändå. Tar på mig kläderna och borstar tänderna, tänker att det är bara att överleva, det kan ju inte vara så svårt, eller? Jag hoppar på bussen och känner blickarna efter mig och hör hur någon låtsas spy när jag gått förbi. Men jag bryr mig inte om dem, jag bryr mig bara om musiken som spelas i mina lurar och luften som jag måste andas in, och ut. Jag vandrar i skolans långa och tysta korridorer, alla har lektion. Jag med, men jag sa att var jag var tvungen att gå på toa. Väggarna är kala och ljusgula, de påminner mig om ett sjukhus. Tanken på sjukhus och dess väggar som är fyllda av död och sjukdom.

Det är när jag kommit hem och sitter och lyssnar på hög musik vid datorn som jag hör dörren låsas upp. Jag hoppas, hoppas, att det inte är en sån dag idag.
''FYFAN JÄVLA UNGE SÄNK MUSIKEN!''
Det var visst en sån dag idag, jag gör allt för att det ska minskas och gör som han säger. Sänker musiken, stänger av datorn och går och läser en bok på mitt rum. Men snart börjar det, jag vet det, det börjar alltid vid sådana här dagar. Så hör jag min syster stänga ytterdörren, och vet att nu börjas det.

Jag hör hur slagen plågar min syster i köket, jag hör hur han tar tag i henne och hur han stönar. Jag känner smärtan i hjärtat och rädslan som kommer. Snart är det min tur. Jag gör misslyckande försöker att gömma mig, varje gång. Denna gången sitter jag i garderoben när dörren slås upp, hör hans tunga andetag och hans röst som säger ''var en snäll flicka nu ,det går mycket lättare då, kom fram, du vet att du inte kan gömma dig''. Jag rör mig inte, men det känns som mina svaga andetag och mitt bultande hjärta hörs lika högt som om någon slår i en gonggong. Han rycker upp garderobsdörren och jag tittar in i hans hatfulla ögon, det gör jag varje gång. Och varje gång tänker jag samma sak, ser han mig? Ser han mig som hans dotter? Känner han något? Känner han någon kärlek för mig? Eller är jag bara en som är i vägen hela tiden? Jag tror inte han känner något, jag tror inte han har någon själ och inga känslor. Det är lättast att tänka så, det gör det hela inte så smärtsamt som det kunde vart.

Jag känner hans svettiga händer mot mina armar, hur de kramar åt, hårt. Jag vet vad jag måste göra, för att inte få synliga blåmärken. Det blir så jobbigt att försöka förklara för läraren att jag ramlade. Så jag gör som han vill, tar av mig kläderna och han tittar på. Det behöver inte min syster göra längre, det fick hon alltid göra innan men nu går han rakt på sak med henne. Jag stänger av hjärnan, stänger av allt. Min kropp tillhör inte mig när han rör mig, inte när hans slag träffar min ömma kropp eller när hans flåsande stön hörs i mitt öra. Då är inte han min pappa, och jag är inte jag.
Jag vaknar upp och känner smärtan mellan benen, och känner att jag fått några blåmärken på ryggen. Det blev inte så farligt denna gången, trots allt.

Nästa dag är hans flickvän hos oss, hon har två barn och ett av de är jämnårig med mig. Hon är en bra kompis, efter alla dessa år har vi trots allt lärt känna varandra ganska bra. Men hon vet inte, ingen vet. Bara jag, min syster och pappa. Ingen annan får veta, aldrig någonsin. Helgen går och han visar inga hot för att det sak hända. Jag gillar sådana här helger, då behöver jag inte vara rädd. Då är jag ''pappas lilla flicka''. Jag vill alltid ha de helgerna, men det kan jag inte få. Varje söndag åker hans flickvän och hennes barn hem och det börjar snart igen.

Det var lugnt i några dagar, det var först på torsdag som det blev en sån dag igen. Denna gången satt jag och min syster i köket och åt en macka, när vi hörde hur han kom in. Han smällde i dörren och redan då förstod vi att det skulle bli illa. Våra blickar möttes och jag såg rädslan i hennes ögon. Hon mimade med hennes röda läppar att vi klarar detta tillsammans lillasyster. Jag ville tro henne, jag ville tro att jag klarar detta, att hon klarar detta. Men längst inne kände jag en meningslöshet, jag kände att jag inte kommer klara det länge till. Jag vill inte mer. Men jag nickade åt henne och kramade åt hennes hand extra hårt.

Denna gången var det illa.
Min syster fick börja som vanligt, men denna gången tvingade han mig titta på. Det har han aldrig gjort förr. Jag såg hennes nakna hud mot hans nakna hud, och hans slag som plågade henne, jag såg hennes tomma blick. Det var hon som lärde mig hur man flög iväg från sin egen kropp, för att det inte ska kännas lika mycket. Jag tänkte för mig själv varför vi inte gör någonting? Varför vi alltid lyder honom och varför vi aldrig gör motstånd längre? Det sved i hjärtat att se det hända, det gjorde så ont. Då ville jag bara springa till en granne och skrika på hjälp. Varför gör jag aldrig det? För att jag är för feg, jag är för rädd. Jag är snäll flicka.
Mina tankar på att hämta hjälp avbröts när jag hörde ett skrik, ett skrik jag aldrig hört förut. Ett skrik som kom långt och djupt inifrån. Jag ser min pappa hålla en tallrik i båda händerna, jag ser tallriken träffa min systers huvud, och jag ser hur hon faller handlöst ner på golvet. Blodet började sakta rinna ut ur hennes kropp. Jag försöker komma till henne, men hinner inte. Han tar tag i min arm och håller hårt, men denna gången vill jag inte. Jag sparkar han mellan benen, han böjer sig ner av smärta och sedan tar jag i allt vad jag kan. Med knytnäven slår jag mot hans näsa. Jag möter hans blick, men den är inte full av hat denna gången. Den är full av förvånad.

Jag börjar sedan springa. Jag springer ut i nattens blöta gator, känner stenar, asfalt, pinnar och vatten mot mina fotsulor. Det gör ont, men det är skönt. Jag springer, allt vad jag kan. Sedan börjar jag skrika, skriker ut all smärta. Skriker ut allt jag känner, skriker högre än vad jag någonsin skrikit förr. Benen tappar kraft och fart. Jag faller ihop till en ful klump mitt på gatan. Det ända som hörs är regnet mot gatan och det enda som syns är månens vita ljus. Bilder i huvudet dyker upp, som en lång film av de stunder han plågat oss, från första gången när jag var tre och alla gånger där efter.
Efter en lång tid, jag vet inte hur lång tid. Går jag sakta tillbaka hem, pappa är inte kvar. Vet inte vart han är, jag smyger i alla rum och sist kommer jag till köket.