Du sammanfattar världen
och samlar öden så skarpsynt
bara genom att dra dina tår genom sanden.

Allt jag kan göra är att bevittna
och grubbla över vem det är som finns för dig.

Tillit är en förlegad illusion
så jag bör inte kriga för att erhålla ditt förtroende
jag snurrar hellre runt i cirklar
och iakttar dina tysta rop
än slås av en plötslig återvändsgränd.

Kontinentalplattor
löv i hård vind
pyroklastiska flöden
sväljande vågfloder
försöker alla ruska loss oss.

Men jag kan ännu inte sluta
följa dina tår i sanden
varken med blicken
med medvetandet
eller med själen.

Det krävs mod
för att våga vilja vara ibland
jag kan inte skilja
det gör mig förvirrad
att inte veta
huruvida jag är för feg eller för modig.

Du slukade mig hel
och jag måste ha ätit upp dig inifrån och ut
för jag känner dig i mina tarmar
i mina vävnader och muskler
i min hjärna
och i morgonkvällen.

Det är något som är fel
jag vet.
Min värld hatas
och resten av världen älskar.
Det som känns rätt med dig
är insikten av hur fel du är.

Just nu ser världen annorlunda ut
och jag undrar om det finns buddister
som innerligt önskar att dom
inte föds som vissa människoraser
i deras nästa liv.