Det händer någonting speciellt med rösten efter dagar i ensamhet.
Vad man än försöker säga kommer som en viskning per automatik.

Tystnad blir en infektion som sprider sig genom hela kroppen,
även rörelserna rör sig som viskningar...
... mjukt och så sakta att till och med luften omkring verkar som sand.

Jag undrar om man väljer sin värld,
den värld man ser och den som uppfattas som existerande.
Eller om världen alltid är densamma,
att det bara är omständigheterna som förändras.

Jag trivs i ensamhet,
men jag undrar om det bara stämmer nu när jag vant mig vid det.
Jag minns då, när jag var yngre att jag suktade efter mer...
... mycket mer.

Höjden av allt, drömmarna och önskningarna... allt handlade om tvåsamhet.
Om hur livet skulle bli så underbart med någon annan i närheten.
Kärlek, du vet, och allt vad man trodde att det skulle innebära.

Nu sitter man här, ensam i en liten etta, trettio år gammal och ensam.
Jag undrar om jag växt in i, eller ut ur mig själv...

Jag undrar så mycket... speciellt i tystnad... ordlöst... ljudlöst...

Det är lite kul ändå, hur man gör situationen man befinner sig i logisk.
Tankarna strukturerar upp allt som om nuet är precis som det skall vara,
och självklart tror jag på tankarna... varför skulle de ljuga?

Jag kan skriva “jag trivs i ensamhet”, det är lätt... ingen lögn eller så...
men vad vet jag? Hur skulle jag kunna säga annorlunda?
Jag vet ingenting om alternativet... alternativen...

Fast... visst borde man vara glad om man verkligen trivs med nuet som det är?
Jag borde vara överlycklig då mitt dumma huvud ser mitt nu som en höjdpunkt.

Jag tror mitt huvud ljuger för mig ibland...

Jag kan inte bevisa någonting så jag säger inte emot,
men det känns... konstigt... ibland.
Som att jag borde vilja... mer... eller bara vilja någonting alls...

Det är så tyst härinne...

Min värld är en viskning
så låg att jag inte hör

/