Det är bara ett sammanhang där jag kan se människor som rena varelser, helt sanna inför sig själva. Det är i kontakten med sina känslor. Det finns en genuinitet i en människas ilska, rädsla eller när hon är kränkt. Det finns något äkta där, bakom alla ord, "sanningar", syften. Det är få människor som uttrycker i ord det som de egentligen känner. Istället vandrar de runt, antyder, förskönar, blinkar och syftar, föreställer och förställer. Det finns många människor som vill vila i en kokong av "sanningar", prefabricerade svar på alla obesvarade hörn av omvärlden som möjligt. Kokongen avslöjar den hudlösa känslan människan känner utan sitt skal. Man kan lukta rädslan i svetten där, inuti. Den avslöjar litenheten, ensamheten.

Det är alltid trevligt att träffa nya människor, för det blir ett nytt pussel att lägga. Det finns ord, syftningar, förklaringar och "sanningar" som jag lämnar därhän i det som de vill uttrycka. Det som finns bakom är så betydligt mer intressant, för det visar just känslorna. Är människan rädd? Är hon ensam? Kränkt? Jag älskar ofta människor för de känslor de har, inte för de ord som de uttrycker. Men, ju mer nakna de är, desto mer älskvärda är de. Ju mer de kan stå öppna inför sina "fel" eller sin egen känsla av otillräcklighet, ju mer kan jag vara varm inför deras person. Hon sa att hon skulle döda sig själv i oktober, om inget hände. Och jag tyckte det var rent. Hon sa det efter två flaskor vin. Jag älskar människor.