Det är så tyst här
i min lilla, lilla värld
i min bubbla i form av väggar, tak och golv
ogenomträngligt
om man inte har nyckel... eller slägga...
eller bara lite ståltråd och lite extra tid
... troligtvis räcker det med en välriktad spark
mot den papperstunna ytterdörren

Det spelar så liten roll...
avskiljningen är inte bara fysisk
inte bara faktisk och riktig
nej, nej, nej...
den är självklar
varm, hotfull och underbar

precis som eld... det kanske är fånigt...

Man begår ett brott mot sig själv
helt utan motstånd
murar in sig själv och ser det som gott
som den enda riktiga vägen
... allt man förtjänar
och allt man vill ha

lite tystnad, lite avskildhet
... det går alltid till överdrift

Sedan kommer fantasin in
med rädslan som naturlig kompanjon
människor, tänker man, är farliga
eller kanske det var, jag är farlig med människan

Vad vet jag?

Ansikten är svårare och svårare att läsa av
... att ens förstå utan att se någonting mer
någonting som kanske inte stämmer, men kanske ändå

Jag kan inte människan...
men skulden är min, bara min... så det är ok.
om jag ser ett hat i ditt öga så är det hatet mitt, inte ditt... jag vet det
men... det gör det svårt
att mötas...
att se samma sak
när mina ögon ser vad du ser och vad jag ser utan att faktiskt kunna se vad du ser

Allt är ego... det vore lättare att förstå knytnävsslag
och sparkar
än alla dessa överanalyserade ögon

Det kanske inte är perfekt
men det är allt jag har kvar

ett illa anpassat sinne
och möjligheten att försvinna

det är mitt
och det är jag

/