Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

En dag i november


marken rämnar
under mina 42er

första tanken som slår mig
är att jag borde hållit mig sober

sen gör jag tusen nålar
kring min arm
för att veta att jag inte sover

tar en riktig funderare på
om jag verkligen inte har
tagit några droger

varför har jag tatuerat in blod
som en kroppsmålning?

jag märker snabbt
att allting verkar vara i sin oordning

precis så som det inte bör vara

helt sjukt
du vet
som sånt som inte går att förklara

jag vrider och vänder mig
men hela min omgivning verkar skaka

ett muller i skallen
som inte går att hålla tillbaka

ser universum
genom ögat på en synål

360 ynka grader
och typ en miljon decibel

som jag spyr på
ett oranget klegg
förlåt om det låter osmakligt

men det var min sanning
en dag i november

irrade runt på alléer
och i mörka gränder

hällde i mig kaffe på caféer
och tiggde slattar av bartenders

skrek i panik att
’jag skiter i det och vänder’
’jag skiter i vad som händer’

men varje steg jag tog framåt
blev som två
varje steg bakåt blev 3
fast framåt

hade ingen att be om råd
och jag insåg
att man får skörda vad man sått
trots att det inte var jag som sådde

så blev det ändå
som jag förutspådde
att marken nedom
mina fötter upphörde

allt gott jag nånsin
försökt implementera
förstördes

jag föll rakt ner
genom
asfalt och gatsten

5 mil nedanför havets
djupaste botten

jag föll och föll tills kroppen
föll isär
och jag enbart blev ett vakuum

som sjönk i ett oändligt akvarium

det är 4 grader
på botten av havet

jag svalkade mig där ett tag
det var kallt
och jag önskade
att jag aldrig hade
tagit det där badet

hittade inte ens alger eller sjögräs
att äta
dom hade blivit tagna
av kapitalismens kalhyggen

och jag hamnade i limbo
blev en dildo
en xy-kromosom
en andlig kuk-atom
som bara tigger sex av bimbos

erkänner att det blev lite fel
och när mina celler oxiderade
blev det lite krångligt
för dom att hitta tillbaks till varann

dom kolliderade
och flöt upp mot ytan
individuella utan sammanhang
utan ledare

jag försökte flyta
dyka
uppåt ikapp dom

lägga in mitt veto
för dom tillhörde mig och mitt ego

ett ömsesidigt eko
av varandra
vilket vi var tills vi föll

så länge vi kunde andas
men blev två separata
en kropp
och en själ
som livslinjen i en handflata

vände oss emot varandra
som ett militärt befäl

och jag ger mig fan på
att jag ska hitta dig igen
egentligen
gillade vi aldrig varann

men du var min enda vän
jag behöver dig
du behöver mig
för att kunna ta oss an
verkligheten och framtiden

hela det här jävla spektaklet

som kallas för

livet














Fri vers av Staffan Welroos VIP
Läst 287 gånger och applåderad av 3 personer
Publicerad 2011-04-15 19:09



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Staffan Welroos
Staffan Welroos VIP