Horisonten har slocknat
Enstaka guldstrimmor
dröjer sig kvar
bortom kvällsmolnen
De tar tyst sina sista andetag,
då en nattsvart skymning
sänker sina frostbeklädda
händer över mig
En låga gjord på mörker
tänds i mitt inre
En svärta, lika dunkel
som universum, föds
Ett grumligt molntäcke,
tyngt av regndimma,
ligger tjockt på
en osynlig natthimmel
Men, så andas en ljummen vind
på mitt ansikte,
blåser melodiskt bort
den svarta himmelsslöjan
En och en blottas stjärnorna
Måne glaspärlevit
sprider sitt silversken
över skugglandet
och natten drunknar i ljus