allt jag ser, allt jag känner och precis allt annat filtreras genom ett hav av koffein och nikotin

det är mina två laster

dessa varma koppar... förlåt, kannor kaffe... och dessa miljontals cigaretter... en efter en...

det är svårt att förklara känslan av nytt kaffe, det har nästan ingenting att göra med kaffet själv
smaken är viktig, doften är ovärderlig och det märks direkt om kaffet är dåligt...
men inte känslan av kaffe
kaffe ger minnen, svårplacerade och grumliga till oigenkännbarhet
tankarna fluktuerar som en explosion följd av en implosion följd av en explosion... pulserar som ett hjärta
koffeinet själv spelar inte mycket roll längre, jag tror jag är resistent numera...
men känslan... doften skriker åt mig att det här är värt att notera... detta är värt att vakna till liv för
att leva för... det kanske är dumt... men bara om man resonerar över det

cigaretterna kommer på andra plats
min förhoppning är att även om jag är beroende, vilket jag är... ganska självklart... övertydligt...
och även om de kommer döda mig, vilket de kommer att göra... självklart... utan tvivel...
så är de värda att dö för
kanske inte för röken... eller ens smaken... lugnet som sprids i stark kontrast till vad som egentligen händer inuti kroppen... stresslösheten... den varma omfamningen av självvald idioti och fiktiva själ till att leka med eld...
det spelar så liten roll
men känslan är där... för mig

jag gillar att röka i ensamhet... i tysthet... i samband med kaffe och i samband med praktiskt taget allt annat...

känslan av kaffe och känslan av cigaretter är exakt samma för mig... så tätt omslingrade att det inte går att hålla isär dem längre...

det enda som finns kvar av min fria vilja...

jag brukade tänka på den som ett långsamt, utdraget självmord
det har förändrats... litegrann
bara lite

nu...

vardagsritualen

/