ibland inser man att det bara finns en enda tanke i huvudet

en enda liten idiotisk önskan

en detalj man minimirat i värde för sig själv

då möjligheten till denna att bli realitet

är bagatellartad

men den är där

alltid där

bakom allt tjafs, allt tjat

alla krav och måsten man konstant försöker skjuta undan

man möblerar om sin egen insida på ett ögonblick

för att slippa notera att det finns någonting där

långt inne

bakom alla dumheter och överanvända ord

någonting som har funnits där så länge

någonting som alltid kommer finnas där

någonting man så gärna vill glömma

fast aldrig förlora

en känsla, en tanke, ett enda litet ord

ett dumt ord, ett onödigt ord

ett ord man helst vill att aldrig ha hört

det är dumt

det är omöjligt

det gör ont varje gång man ser det

det gnager i ens insida, sliter i ens kött och existerar

som om det aldrig försvunnit

ändå försöker man ignorera det

ibland t.o.m. hata det

man vill hacka bort det ur medvetandet med en ishacka

men aldrig förlora det

aldrig glömma bort det

och aldrig, aldrig tappa det

hur liten möjligheten än är

det finns där

det skiner

ett litet fånigt ord

helt bortkopplat från verkligheten

varför finns det fortfarande kvar?

insidan är idiotisk...

/