din förväntan höll

..

jag blev ett skämt en nidbilds ansikte och din hand

mot mitt sköte

en vildsint sekund, talande ett språk

jag förvägrades 

..

en punkt och ekot av densamma

..

du talar till mig och jag står med kinden mot en förståelsens strävhet jag inte vill

mina armar är så tunga, av vandring med liten i famn, av dimman, den vana det är att vandra i ensam,

flykt. bort bort bort

sjukhuskorridorers gråa längd, vita rockar och alla genomskinliga lögner om hopp. när jag bara vet. att mitt barn är ett barn som måste vaggas varligt ett barn som måste aktas när själva levernet i sig blivit farligt. mina armar är tunga, av tillkortakommanden trötta.

sol? sa du att det är sol?