Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
nåja, formen är inte komplett, men hopplösheten kan kanske uppväga ofullkomligheten


I hopplöshetens tid


Som rop ur bistra vintrar ropar vinden
kom rädda mig ur själens dystra djup
Hon binder mig med minnen vid den grinden
som låstes innan berg blev ett med stup

Kom drag mig upp ur tvivel du som vet
att vårtid följer vinter blott en månad
Du vishet, viska hoppets hemlighet
där kölden döljer liv i smärtans trånad

Befria mig och rör mig vild som stormen
bli ett med smärtans röst som lagts att dö
och lyft mig till den trånad som är formen
där koltrast sjunger liv i bortglömt frö

Och lev i mig i dödens dag
min sista vilas sarkofag





Bunden vers (Sonett) av korpfjäder
Läst 359 gånger och applåderad av 3 personer
Publicerad 2011-04-19 12:56



Bookmark and Share


  lux et veritas
Ja!!! Ett tryck på applåd-knappen är liksom inte tillräckligt!
Om du syftar på formens ofullkomlighet då sista versraderna på dikten går i jambisk fyrtakt utgör det ett ganska effektfullt abrupt slut till diktens fördel.
2011-04-28

  lodjuret/seglare VIP
Ett gott försök är det dock att betrakta som och nåde den som har något mera att säga utöver detta, det är då bara att försöka själv
2011-04-19
  > Nästa text
< Föregående

korpfjäder
korpfjäder