ibland tror jag att allt utanför min värld har slutat existera
att ljuden som hörs bortom de ogenomträngliga persiennerna
... att de inte är mer än slitna ekon från en värld som förtvinat till intet
men jag vet att det inte är sant
jag vet att det vore orimligt att tro att världen utanför och den innanför
att de är skilda... det är idiotiskt...
men ibland
i de tystare stunderna
när mörkret känns otroligt välkomnande
och lugnet faktiskt uppenbarar sig
ibland tror jag det betyder någonting, det som alltid känns i mig
jag tror inte det är någonting mer än ett förtvivlat försök
att få in någon sorts mening eller betydelse i det man gör,
men det spelar ingen roll
det känns som man försatt sig själv frivilligt i ett mjukt fängelse
att mörkret och tystnaden, meningslösheten i det hela
allt är som kedjor runt halsen
kedjor som sliter och drar i mig
ibland funderar jag på hur det skulle kännas att inte vara här
... här, i det jag gjort till mitt liv, min existens
inom mina murar och imaginära lås
... en lätt liten spark skulle dock lätt kunna döda ytterdörren ändå
jag vet inte, inte mycket... ytterst lite
nästan ingenting
ibland är det helt okej
jag har aldrig kunnat förmå mig själv att leva för mig själv
... att göra vad som helst någon ber mig är lätt
men jag kan knappt se meningen i att andas
om jag inte försöker se meningen utifrån...
... jag spelar liksom ingen roll... och det är okej
i min enfaldiga hjärna har jag kommit fram till två punkter
punkt ett... jag vill inte vara med längre
och punkt två... jag kan inte tvinga fram punkt ett
ursäkta mina idiotiska egotexter
skulle jag börja skriva om någonting annat så måste jag börja ljuga
det finns inget annat att skriva om för mig
världen är väldigt liten i mig just nu
/