Hon, som jag bara pratat med i telefon och på nätet, hade lagt sin röda mössa på hatthyllan och ställt sina kängor på skohyllan. Hon, som uppenbarligen inte brydde sig om riskerna med att gå hem till främmande människor, stod nu alldeles svarthårig, med stora ögonbryn och torra läppar i hallen och såg lite frågande ut. Det verkade nästan som att hon väntade på något. Hon, som jag bara kände vid namnet Medea, hade sagt att den bästa relationen var den som avslutats innan den börjat. Denna hon tog långsamt, långsamt av sig ytterkläderna. Det drog ut på tiden. Jag kände lättnad men jag kunde för allt i världen inte begripa vad hon kände.
Jag sa hej, en gång för mycket, en gång för lite? Hon skrattade till, frågade: ska vi gå in i köket?
Att döma av hennes avslappnade ansiktsuttryck verkade hon vara van vid att träffa människor. Hur skulle jag lyckas, tänkte jag, hur skulle jag kunna hålla hennes intresse uppe i mer än tio minuter?
Där hon stod – just då vackert kylig – tittade hon runt i mitt kök och kommenterade mina tapeter och mina köttätande växter. Käkar de rester, minns jag att hon frågade, skrattade fram. Tänk om ingen någonsin hade frågat det. Inte för att någon någonsin hade gjort det men nu tänkte jag att det förmodligen var just den frågan som skulle bli den första att besvara nästa gång någon främling hade vägarna förbi.
Nej de äter insekter, flugor, om jag kommer ihåg att ge dem, annars äter de mest flytande föda som vilken annan växt som helst, sa jag. Hon skrattade igen och kostade till och med på sig en slags växtimitation. Hennes armar vajade, hennes händer bildade klor eller kloliknande köttätande blad, vilka grep efter inbillade flugor. Rösten förställdes, blev barnsligt ljus, ondsint och köttätande. Jag tyckte att hennes leder och kropp rörde sig så gracilt utan osäkerhet genom rummet att plantan i fönstret bleknade bredvid henne.
Det växtaktiga uttrycket i hennes röst överraskade mig så att jag råkade välta ner en skål med småpengar. Hela mitt kapital spreds över golvet och mitt skratt bubblade prompt upp inom mig så att hon – kanske av medmänsklighet – kom att hänga på. Vårt skratt rullade över golvet och dolde ljudet av studsande mynt mot mitt klinkers.
Kom nu växtkvinna, tänkte jag tyst, mycket tyst som tankar i allmänhet är. Kom så spelar vi ett spel om min kropp med din kropp som insats eller tvärtom.

När saker och ting stillnat till ett mellanrum och den nyss uppsluppna situationen övergått i en ny – en annan – som liksom den förra krävde sin tribut av närvaro, frågade jag – och det var gästvänlighet i min röst – om hon ville sitta ner eller titta runt i lägenheten, i TV-rummet, i sovrummet, nej inte i sovrummet, sovrummet är ostädat, nej, nej, inte sovrummet.
Har du ingen alkohol hemma? Det är ju trotsallt fredag, sa hon. Därefter en kort paus i abstinens, och sedan hennes röst igen: vad skulle du vilja göra?
Den värsta frågan, och så här tidigt i vår relation, tänkte jag och svarade: kanske mest prata lite här i köket.
Åh jag blev osäker på om hon verkligen hade menat det där om spriten. Jag blev så osäker. Tänkte att om jag ställde fram starksprit kanske hon skulle uppfatta mig som alkoholist. Och eftersom jag varken hade vin eller öl hemma så visste jag plötsligt inte var jag skulle stoppa händerna, de flaxade nervöst. Och runt, runt gick tankarna i huvudet.
Man ställde helt enkelt inte fram starksprit till en kvinna utan att bli misstänkliggjord. Dessutom var jag övertygad om att jag hade vissa alkoholproblem. Simulerad sinnesfrid kallade jag mitt behov. Öl eller vin hade nog funkat men eftersom att jag var nervös, förblev både hennes önskan och hennes glas ouppfyllda.
Nej, jag har bara starksprit hemma, sa jag.
Okej men då väntar vi lite med spriten, sa hon.
För ett par minuter sedan, när jag nämnt sovrummet, hade hon tittat konstigt på mig. Nu kom den där blicken för mig på nytt. Jag hade tyckt att hennes ögon blixtrat till, brunnit till en sekund för länge. Precis tillräckligt för att jag skulle hinna tänka den där ovidkommande, eller högst vidkommande men ohövliga, eller kanske sådär precis på pricken fräcka, tanken om henne som eventuell feministisk nymfoman. Jag vet inte varför jag fick för mig något sådant, det bara poppade upp och nu skämdes jag.
Vad växtkvinnan förväntade sig var ju inte alldeles känt, inga garantier här inte.
Allt ansvar för en eventuell jämlikhet lade jag därför i hennes knä. Jag ansåg att ansvar borde vara en enmanssyssla, jag hoppades bara att hon var snäll. Jag sa: vill du gå hem så förstår jag det mycket väl.
Men hon hade ju precis kommit och det vore ju trevligt att sitta ner och prata lite, vi kunde ju lära känna varandra i verkligheten, menade hon, och jo visst, tänkte jag och kände en djup önskan om att bli avklädd alla mina förklädnader i en god människas åsyn.
I nästa stund la hon en hand på min axel och sa helt avslappnat: slappna av, jag tar hand om dig. Du kan få vara min lilla pojkvän ikväll, min alldeles egna lilla skattkista. Sådana som du växer nog inte på träd, eller hur?
Jag vet inte, svarade jag och tände taklampan i köket. Hennes svarta, något lockiga hår och stora ögonbryn som nästan växte ihop var som vackrast just när lysrören blixtrade till. Livsfara stavas l i v s f a r a, tänkte jag, och drog mig undan mot fönstret och kommenterade den röda Fiaten som stod parkerad på handikapparkeringen. Jag undrade om bilens ägare verkligen levde med benmärgsbrott, eller om han eller hon bara försökte fuska sig till en plats i helvetet.
Hennes händer var så vita, i köksljuset såg man det rödstrimmiga, det lätt röda – av ådrorna nästan rutmönstrade handparet.
Du kan väl hålla mina händer, jag fryser, sa hon, varpå jag genast men tafatt lydde och fick för mig att det här var ett romantiskt tillfälle. Precis som jag föreställt mig var hennes händer torra, kalla och sköna och jag tänkte att jag skulle ha haft rätt att ta dem utan att fråga, som en god gärning. Ungefär så som James Bond skulle ha gjort.

Vid köksbordet, i smulorna som jag glömt sopa undan, tog jag fram kaffet som jag bryggt utifall att hon skulle stanna. Här avböjde hon dock med hänvisning till att hon bara drack te. Eller först avböjde hon, sen sa hon att det gick bra ändå eftersom jag – med hänvisning till att jag bara drack kaffe – inte hade något te hemma. Tystnaden som därefter uppstod gröpte hål i vaxduken. Man kunde till och med höra hur spriten stod och lutade sig mot skåpsluckornas insidor, närvarande men osynlig som en blyg men väldigt villig tonårspojke.
Jag tittade på klockan och tänkte på ett solur i sand, därefter på växtkvinnan, Medea, rödstrimmighetens kropp och att jag ville upptäcka dess allt, så att det till slut inte fanns någonting kvar att se. När hon gick härifrån, tänkte jag, kommer vi inte känna varandra men väl ha alla möjliga bilder på näthinnan, alla möjliga ord i minnet.
Tystnaden tilltog, eller i alla fall drogs ut som vore den loopad och jag kunde inte göra annat än att lyssna till hur hon andades. Det var för väl att hon gjorde det men jag la märke till att hennes andetag lät mer än vad de gav luft åt lungorna. Hon flåsade inte, det var det där subtila mellantinget som man ofrivilligt lägger märke till under den här typen av tystnader. Hon andas för högt, hon är omöjlig att sova, att leva med, tänkte jag. Ingenting sades sen på flera minuter och trevligheten tycktes försvunnen i hundrasjuttiosju susande andetag.
Upp och ner med kaffekoppen, både jag och hon, en tunn osynlig båge av undanträngd luft från bord till mun. Där satt vi stilla och drack kaffe i vårt gemensamma mellanrum. Mina ögon, irrande, av rädsla att titta fel eller för att då och då flukta mot spritskåpet, hur som helst fel.
Hennes ögons blickar tycktes utforska mig utan skam, det var obehagligt att bli torskad, bli ögonköpt på det viset. Jag fick liksom för mig att hon prissatte min uppenbarelse. Att hon värderade min blyghet och pojkaktighet skyhögt, som en framtida trofé att slänga upp som någon slags pittoresk detalj att skratta åt på något sexleksaksparty nere i centrum. Det fick jag för mig.
Jag undrade för mig själv om hon hört mina tankar, och för att lugna ner mina nerver frågade jag genast om hon hade några syskon.
Vid det här laget hade jag lyckats ta ett par kliv ut i köket, i intigheten. Helt sonika utan att reflektera över det hade jag gått metrarna som krävdes, öppnat skåpet och tagit ut spriten och ställt flaskan framför växtkvinnan med en självklarhet som måste ha fått henne att hicka till, fått henne att för en stund undra om jag verkligen var till salu. Nu kom jag emellertid knappt ihåg tilltaget och fick därför för mig att whiskyn hoppat ut ur skåpet av sig själv. Till mitt försvar hade klockan masat sin fetaste visare till den, av vanligt folk allmänt accepterade spritdrickartiden.
Paus.
Väggarna vidgades, köket liksom förberedde sig. När hennes mun började röra på sig höll jag andan.
Oåterkallelighet. Mötet som den vackraste mänskliga företeelsen.
En propp drogs ur och förlösningen jag kände när hennes röst nådde mina öron var fantastisk.
Jag har tre syskon, började hon, två äldre och en yngre bror. Jag är mellanbarn och dessutom tror jag – patetiskt eller hur – att jag är en sådan som ingen riktigt får grepp om. Jag får det ju knappast själv liksom. Du får nog helt enkelt gissa dig till om jag är bra eller dålig. Jag struntar förstås i vilket och förmodligen är det ändå inte intressant så här i början av oss. Du vet, antingen för att det inte blir någon fortsättning, eller för att det är just i början liksom. Jag kommer förmodligen att berätta allt som jag finner nödvändigt i vilket fall som helst. Jag älskar ju att se – företrädesvis – män helt och hållet svarslösa, förfasade kanske.
Du förstår att det jag har att berätta om mig själv ställer alltid, mer eller mindre oförargliga män i ett sådant läge att de helt enkelt inte kan begripa att de inte kan göra någonting för att hjälpa eller förstå mig, men likväl måste de ändå försöka. De försöker med närhet och ömhet, kanske med ilska eller vrede, men försöker med något gör de alltid. Jag brukar undra varför. Det kanske är så att män alltid känner ett sådant perverst ansvar att – till vilket pris som helst – agera i enlighet med någon slags godhet. Att manifestera något som liknar välvilja men som bara är välvilja tills jag ber om att bli påsatt. ”Kom hit så kramar och kelar jag bort det onda, sen knullar jag dig med rent samvete för att du inte kan säga nej till någon som är snäll”.
Du kommer till exempel (det vet jag med etthundraprocents säkerhet) att ligga med mig innan kvällen är slut, du kommer att göra det för att jag förmodligen vill att du ska göra det. Du kommer kanske inte att kunna skilja ditt ”jag vill” från ditt ”nej jag vill inte”. Kanske betyder det samma sak, det vet inte jag. Det kommer i vilket fall som helst att vara i ren desperation och frustration över att du inte har någonstans att ta vägen som du spänner på mig i ditt kliniskt välstädade sovrum, förstår du, sa hon.
Jag vet inte men jag tror det, svarade jag.
Jag hade lyssnat intresserat på allt vad hon sagt och kände mig överkörd, men det gjorde inget eftersom det kändes obeskrivligt bekvämt och naturligt att sitta där och vara intresserad, på riktigt intresserad. Jag var dessutom fångad av hennes sätt att hantera orden ”närhet”, ”ömhet” och ”spänna på”, hur hon liksom spottade fram dem efter att först ha smakat på dem för att se om de var goda. På så vis tyckte jag mig ha hört att hon gillade eller ogillade det tredje ordet i raden mest.
Vet du vad vanmakt är för något?
Utan att låta mig svara fortsatte hon: det är att tro det allra bästa om den man tror att man kommer att älska. Att bestämma sig för att blint lita på den personen, att bortse från alla hans eller hennes – av alla möjliga känslor – uppblandade avsikter som han eller hon har för att vara med dig.
Jag hade svårt att fokusera nu och i magen kände jag något obestämt ta form. Kanske Lust?
Visste du att tillit inte alltid växer fram över lång tid, sa hon. Ibland uppstår tillit över en natt, en timme. Jag bestämde mig till exempel för att blint lita på dig redan när du välte ut dina pengar, kommer du ihåg hur vi skrattade tillsammans, kommer du ihåg hur det kändes att möta mig på riktigt, hur skrattet förenade? Jag minns hur jag därefter käkade dig och att du tyckte om det. Jag bara bestämde mig för att lita på dig, förstår du? Nu litar jag på att du aldrig någonsin kommer att tala om det här samtalet för någon. Om du gör det ska jag nämligen ställa till ett helvete för dig. Jag säger till exempel så här till dig: du får inte tala med någon om mig eller det jag nu säger, fattar du? Jag ger dig ett smaskigt människoöde som jag vet att du vill lyssna till. Jag kanske säger att jag älskar din kropp, att du får göra allt med min. Men du måste lova att hålla allt jag säger för dig själv. Kan du göra det, jag skiter kanske i vilket, det kan du inte veta, men kan du säga att du lovar, säg att du lovar!
Jag lovar, sa jag. Mitt hjärta hoppade över ett slag, min förväntan var outhärdlig, whiskyn var god. Det gick ett spöke över hallgolvet. Whiskyn var god. Jag fingrade på mina nycklar i fickan. Det metalliska ljudet. Ett löfte till någon jag inte kände var förmodligen ändå ett löfte, tänkte jag. Kanske var det såhär det kändes att hålla någons liv i sin hand?
Medea lutade sig över mig, kom nära och viskade: vill du ha sprit, vill du ha sex, vill du ha närhet?
Jag tycker om dig, svarade jag varpå hon ställde sig upp. Tog flaskan från bordet och förde den till min mun som jag öppnade utan att tveka. Hon hällde i mig tills jag hostade och sa: det räcker, sluta, jag vill nog inte ha mer just nu.
Okej jag slutar, lugna dig. Du vill ha mer, jag vet ju det, men du är rädd nu. Du vill ha så mycket som jag kan ge dig. Håll fram din hand, var inte rädd, jag är också rädd.
Och jag höll fram handen och hon tog min hand och förde den mot sitt ena bröst.
Känner du? Känner du hur din hand lyder min kropp snarare än din, frågade hon. Den formar sig kring bröstet likt en hand som vill. Vill du? Jag vill ju inte göra något mot din vilja, sa hon och släppte min hand som genast drog sig tillbaka, bort från henne.
Ja men jag vill, jag vill! Jag tror att jag nästan skrek fram orden.
Äcklar jag dig, är jag anstötlig på något sätt, undrade hon.
Nej, svarade jag, verkligen inte. Du är perfekt.
Klockan var mycket och på golvet låg min rikedom. Genom fönstret föll ett sken in från gatlampan utanför, de utspillda mynten blänkte i detta. Mina händer fick liv, all seghet rann bort, mina leder fungerade igen. Det enda jag ville, var att vilja. Utan att tveka eller tänka på vad jag gjorde la jag mina händer och armar runt hennes nacke och försökte kyssa bort mitt tvivel.
Jag vill, viskade jag i hennes öra.
Det ville min far också, sa växtkvinnan och föste mig ifrån sig.
Jag tittade på henne, och jag ville röra vid henne utan att tveka, krama henne och mer än så, men mina leder var inte längre smidiga och mina tankar flög runt, runt i huvudet igen. Det enda jag ville, var att inte vilja. Jag frågade om hon ville gå hem och hoppades att hon skulle svara ja.
Vill du att jag går? Vill du inte hellre krypa ner i din säng med mig och känna min kropp emot din? Kramas och pussas en stund, du vet, som om vi tyckte om varandra, svarade hon.
Tycker du om mig, frågade jag.
Jag tycker om hur du tittar på mig, eller kanske hur du inte tittar på mig, sa växtkvinnan.

Kom!