så märkligt...

ni var mina vänner

och vad var det vi sa till varann -

"vi finns där

i vått och i torrt"


men när det blev så vått

av mina tårar


då när min stora kärlek

- och han som var er vän -

fick vita vingar

som tog honom till

evighetens rike


vart tog ni vägen då?


det blev som att befinna mig

på en öde ö

inte bara bli änka

efter den jag älskat

så djupt


nej, ön blev så öde

för att ni

som sa er vara mina vänner

snabbt simmade i land

ja, ni störtdök

och har ännu inte återvänt


och vet ni

jag ger faktiskt blanka tusan

i det!

jag fick kämpa ensam

jag till och med lyckades kravla

mig upp ur

det svarta hålet

och idag kan jag till och med

känna lycka


det kanske låter hårt

men nej, jag vill inte

ha sådan vänskap

som bara är vänskap

när livet går

på räls


jag hyser inget agg

för egentligen är det

inte mig det är

synd om

utan er mina så kallade vänner

som valde den

enklaste vägen

då - när tråden brast

för mig


livet är så kort

vi vet inget om morgondagen

men från djupet

av mitt hjärta

önskar jag att ingen av er

någonsin ska behöva

gå igenom det mörker

som drabbade


mig