Stina, Stina, Stina!

Jag var på begravningen idag. En underbar vårdag, grönskande med fågelkvitter och solljus. På min väg till kyrkan handlade jag den röda rosen för det sista farvälet. Jag tänkte promenera från centrum till kyrkan i det vackra vädret och låta mina tankar vara hos dig. Stilla dem till eftertanke. Stanna upp.

Idag.

Hungern gjorde sig påmind och jag köpte en hamburgare på McDonalds. När jag styrde mina steg mot McDonalds slog det mig hur passande det var med mitt lunchval. McDonalds hade blivit ”vår” restaurang under den korta tid jag hade umgåtts med dig. Vi snålade. Så kort tid, bara ett halvår, men vi hade hunnit komma nära varandra och kunnat prata om allt. Jag log vid tanken, och gladdes åt det som var vårt.

Mellan stockningarna i halsen.

Medans jag promenerade vandrade tankarna runt, alla obesvarade frågor. Vad hade egentligen hänt? 44 år. Så ung. Så många år kvar. Varför?
Och din son? 18 år. Som hittade dig. Föräldralös.

Jag närmade mig kyrkan. Jag hade inte träffat någon av dina vänner eller din familj. Kände dem inte. Inte mer än det du hade berättat om dem och några enstaka mail och telefonsamtal efter din död.

Jag gick lite försiktig fram till en grupp människor som stod vid en dörr till kyrkan. Din mamma? Det var det, och hon såg så glad ut. Hon skojade t o m när hon skulle gå på toaletten. Hon hade valt den vägen - att vara trevlig och glad. För att du skulle bli ihågkommen med glädje? Eller för att smärtan gjorde så ont, att visade man den minsta svaghet, skulle man falla ihop? Jag tryckte hennes hand. Hårt. Länge. Ville inte släppa. Så beklagade jag sorgen och gick mot kyrkoentrén.
Tårarna kom nu. Möten av ögon. Nickar.

Din son. Din son….
Han stod vid entrén i kyrkan. Förtvivlad. Smärtsam gråt. Några av hans vänner kramade honom när de hälsade, han kunde knappt kramas.

Stina!

Jag ville hälsa, men han vände sig bort. Han har aldrig träffat mig, och jag har inte i hans innersta att göra. Jag förstod.

Jag gick in i kyrkan och möttes av en strålande bild på dig.
Chockartat. Så levande. På Kistan.
Det var mycket människor, hela vänstra sidans bänkrader var full. Jag såg mig om. Var sätter man sig? Jag satte mig i kyrkobänken på högra sidan. Ensam. Och det var rätt. Jag var här för dig.
Snyftningar. Gråt. Hulkande.

Akten började.
Kunde inte sjunga psalmerna för min röst bar inte. Och jag såg inte texten för tårarna i mina ögon.
Prästen kände dig. Hon grät också. Och hennes röst tjocknade då och då.
Din son satt i bänkraden längst fram. Huvudet böjt. Vid ett tillfälle hade han böjt det så djupt, Stina, att man bara såg skjortkragen. Liksom att han var halshuggen.

Så gick vi då fram till kistan med våra rosor, och buketter. Orgeln spelade och stunden var högtidlig. Jag kände mig tom nu. Inga tankar. Inga känslor. Så märkligt.

Alla smärta i kyrkan fanns runt din son, Stina. Så påtagligt.

Efteråt stod vi utanför kyrkan i det vackra grönskande vårvädret ett stund och hörde kyrkklockorna ringa jämte fåglarnas lyckliga kvitter. Prästen tackade oss å familjens vägar för att vi hade kommit och berättade att de närmaste skulle dra sig tillbaka.

Så gick jag ensam därifrån. Ville vara hos dig en stund till Stina, funderade på att återvända till McDonalds, men nej. Letade efter ett bord i solen för att sitta en stund med en kaffe. Så hittade jag en liten bar. På dörren stod det att en latte+bulle kostade 20kr. Vilket fynd! Har aldrig någonsin sett ett så billigt pris för latte+bulle.

Jag gick in där.
Och visste att du var med.