Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

jag bjuder dig att komma in ...


... och du gör det.

Under huden!

Jag blir utmattad,
vet inte hur jag ska hantera det
alla känslor
dig.


Eller kanske snarare mig själv.

Vad ska jag göra av all den uppmärksamhet jag fått,
får?

Vad ska jag göra med alla lovorden?

Tillför de mig något
eller utarmar de bara?

Och om så,

hur kommer det sig?

Vad är det som gör mig så trött,

så vilsen idag?

Vart tog all den sprudlande energin och den omvälvande kraften vägen?

När försvann de,
vart,
hur?

Är det bara den normala flödesrytmen,
månfaserna,
eller är det något djupare,
något som jag måste göra något åt?

Känner mig ledsen och ensam idag;

"på jakt efter så mycket och får nöja sig med så lite",
som en vän sa på 70-talet.

Vad är det jag vill uppnå? Hur kommer jag dit? Vad av allt det jag lägger min energi på, leder mot målet, och vad är bara slöseri med desamma? Eller rent av något som hindrar mig från att uppnå det jag vill och behöver?

Sköna maj...

Herregud! Hur gick det till? När blev nyårsafton till första maj? Halva året har redan gått och jag har ännu inte ens BÖRJAT med det som var mitt nyårslöfte och intentionen för det här året!

Prokrastinering...

Vad av allt det jag faktiskt HAR uppnått hittills det här året bekräftar mig som den jag vill vara, är ett uttryck för att jag är oändligt värdefull? Och vad av allt jag väljer att göra är ett uttryck för det motsatta? Självsabotage, självförminskande, isolering för att slippa uppleva övergivandets smärta?

Övergivenhetskänslan som är så outhärdlig. Det djupa sår som skapades i min barndom, och som innehåller att separationer innebär ett smärtsamt svek, något som inte går att förstå, som man inte varken kan eller får prata om, en förnekelse av mina behov, ett hån och ett förakt för mina känslor, ett förkastande...

Hur mycket av mina val idag är i själva verket en upprepning av den övergivenheten, men nu iscensatt av mig själv? På vilka sätt överger jag mig själv idag? För att på det viset försöka undkomma smärtan av att bli övergiven av någon annan...?

Hur pass närvarande är jag med mig själv? Hur mycket är jag i mig själv, hos mig själv? Hur mycket ratar jag istället och förnekar mig?

Mina behov tycks övermäktiga ibland, som om det aldrig blir tillräckligt hur mycket jag än stoppar i mig. Önskar så att "den rätte" kunde dyka upp och rädda mig, ta sig in igenom mitt skal och ut ur mig själv, för det är så tungt att behöva dra hela lasset ensam. Men jag vet ju att så fort jag är i relation, så känner jag mig splittrad, söndersliten, jagad och blir fullständigt utsjasad av att försöka anpassa mig och ta hänsyn till en annan människas behov.

Skriver "den rätte" men idag menar jag nog mest "den rätta". För trots all min goda vilja, verkar jag inte kunna förlika mig med mannens roll, styrka, överlägsenhet, både i samhället och i relationen. Eftersom jag är introvert, kommer mannen av nödvändighet att vara extrovert och därmed få en mycket mer dominerande plats i relationen, och det står jag inte ut med.

Fast kanske är allt det där bara undanflykter, omskrivningar för en sanning som jag ännu inte helt vill ta till mig? Kanske är det så enkelt att jag faktiskt tycker mera om kvinnor än män. Punkt! ??? Att jag inte kan bli lycklig med en man, hur gärna jag än vill passa in i mallen? Är min självförnekelse så stor, att jag vägrar att se den möjligheten?

Kanske...

Låt den rätte komma in... (boktitel har jag för mig).

Låt den rätta komma in...

Kom in, stig på, tag plats, bred ut dig, slå dig ned, känn dig som hemma.

Välkommen!





Prosa av Sommarnattsljus
Läst 825 gånger och applåderad av 16 personer
Utvald text
Publicerad 2011-04-30 11:24



Bookmark and Share


  Anna*
Eftersom jag tror att vi ställer frågor vi vet svaret på innerst inne är din text mycket intressant och stark på sitt sätt. Du visar en stor självinsikt som kan ställa dessa frågor och bemöta dem på olika sätt i texten du skriver. Applåderar ♥
2011-05-01

  Sunlight
En mycket tänkvärd text, som jag bokmärker för att läsa igen.

"På vilka sätt överger jag mig själv idag? För att på det viset försöka undkomma smärtan av att bli övergiven av någon annan...?"

Kan vara så att livet mycket handlar om att återta
sin egen själ,
sin egen kärna,
sitt eget själv.
Vägen dit är nog den längsta vi har att vandra. Men mödan värd.
Att vara sann mot sig själv.

Tack för givande läsning!
2011-05-01

    ej medlem längre
Lis Asklunds svar: :-)

Intressant att följa dina vindlande tankegångar . . .

Min första reflektion på din text: Vad tror du om att söka/finna denna/detta någon/något, "den rätta", inom dig själv? Visst är vi relaterande varelser, men i första hand måste vi känna oss lyckliga med oss själva. Det är först när vi är i någorlunda inre balans som vi relaterar, verkligen relaterar, till världen utanför oss. Annars blir samvaro med andra lätt en fråga om projiceringar. Då blir vi slurpmaskiner som suger i oss omvärlden, stjäl energi från allt och alla, alternativt säger det "slurp" och vi är hopplöst förlorade i någon annan behov.

Idag skulle jag akta mig för att låta någon annan komma under huden. . . hud mot hud, däremot . . . :-)
2011-04-30
  > Nästa text
< Föregående

Sommarnattsljus
Sommarnattsljus