... och du gör det.
Under huden!
Jag blir utmattad,
vet inte hur jag ska hantera det
alla känslor
dig.
Eller kanske snarare mig själv.
Vad ska jag göra av all den uppmärksamhet jag fått,
får?
Vad ska jag göra med alla lovorden?
Tillför de mig något
eller utarmar de bara?
Och om så,
hur kommer det sig?
Vad är det som gör mig så trött,
så vilsen idag?
Vart tog all den sprudlande energin och den omvälvande kraften vägen?
När försvann de,
vart,
hur?
Är det bara den normala flödesrytmen,
månfaserna,
eller är det något djupare,
något som jag måste göra något åt?
Känner mig ledsen och ensam idag;
"på jakt efter så mycket och får nöja sig med så lite",
som en vän sa på 70-talet.
Vad är det jag vill uppnå? Hur kommer jag dit? Vad av allt det jag lägger min energi på, leder mot målet, och vad är bara slöseri med desamma? Eller rent av något som hindrar mig från att uppnå det jag vill och behöver?
Sköna maj...
Herregud! Hur gick det till? När blev nyårsafton till första maj? Halva året har redan gått och jag har ännu inte ens BÖRJAT med det som var mitt nyårslöfte och intentionen för det här året!
Prokrastinering...
Vad av allt det jag faktiskt HAR uppnått hittills det här året bekräftar mig som den jag vill vara, är ett uttryck för att jag är oändligt värdefull? Och vad av allt jag väljer att göra är ett uttryck för det motsatta? Självsabotage, självförminskande, isolering för att slippa uppleva övergivandets smärta?
Övergivenhetskänslan som är så outhärdlig. Det djupa sår som skapades i min barndom, och som innehåller att separationer innebär ett smärtsamt svek, något som inte går att förstå, som man inte varken kan eller får prata om, en förnekelse av mina behov, ett hån och ett förakt för mina känslor, ett förkastande...
Hur mycket av mina val idag är i själva verket en upprepning av den övergivenheten, men nu iscensatt av mig själv? På vilka sätt överger jag mig själv idag? För att på det viset försöka undkomma smärtan av att bli övergiven av någon annan...?
Hur pass närvarande är jag med mig själv? Hur mycket är jag i mig själv, hos mig själv? Hur mycket ratar jag istället och förnekar mig?
Mina behov tycks övermäktiga ibland, som om det aldrig blir tillräckligt hur mycket jag än stoppar i mig. Önskar så att "den rätte" kunde dyka upp och rädda mig, ta sig in igenom mitt skal och ut ur mig själv, för det är så tungt att behöva dra hela lasset ensam. Men jag vet ju att så fort jag är i relation, så känner jag mig splittrad, söndersliten, jagad och blir fullständigt utsjasad av att försöka anpassa mig och ta hänsyn till en annan människas behov.
Skriver "den rätte" men idag menar jag nog mest "den rätta". För trots all min goda vilja, verkar jag inte kunna förlika mig med mannens roll, styrka, överlägsenhet, både i samhället och i relationen. Eftersom jag är introvert, kommer mannen av nödvändighet att vara extrovert och därmed få en mycket mer dominerande plats i relationen, och det står jag inte ut med.
Fast kanske är allt det där bara undanflykter, omskrivningar för en sanning som jag ännu inte helt vill ta till mig? Kanske är det så enkelt att jag faktiskt tycker mera om kvinnor än män. Punkt! ??? Att jag inte kan bli lycklig med en man, hur gärna jag än vill passa in i mallen? Är min självförnekelse så stor, att jag vägrar att se den möjligheten?
Kanske...
Låt den rätte komma in... (boktitel har jag för mig).
Låt den rätta komma in...
Kom in, stig på, tag plats, bred ut dig, slå dig ned, känn dig som hemma.
Välkommen!