Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Jag är vad jag känner, men känner jag vad jag är?





Röriga reflektioner
i disigt skuggade drömlandskap

Flykten hindras
min syn döljs
i de krypande skuggorna

"Monster gömmer sig i skuggorna”
säger barnet,
hon är rädd för mörkret
Är hon min själ?
Min förbannelse?
En dröm?

Bristen på svar plågar
Torterar sinnet

Ingen kan stoppa striderna
men ingen
kan vinna kriget








Fri vers av Ylvavirvla
Läst 434 gånger och applåderad av 6 personer
Publicerad 2011-05-02 19:36



Bookmark and Share

  Sommarnattsljus
Jag skulle säga att hon är din själ, till diktjaget! Absolut ingen förbannelse! Hon är rädd och behöver tröstas, få veta att hon är sedd, att hennes rädsla får finnas, att det inte är farligt att vara rädd. Det är naturligt och sunt att vara rädd för det man inte förstår eller kan se klart och tydligt, eftersom det ger fritt utlopp för fantasin. Genom att våga ta sig en närmare titt på "monstren", kan man upptäcka att de bara var kläderna som hängde på stolen, eller rent av den egna vreden... Fint skriven, suggestiv början. Jag vill ta barnet i famn och säga att alla strider tar slut till sist. Inget varar för evigt. Tack!
2011-05-03
  > Nästa text
< Föregående

Ylvavirvla
Ylvavirvla