... då hat och splittring är normalitet och sorg och förlåtelse ett tecken på svaghet, undrar jag över människor, starka karlar och kvinnor av alla de slag, som jag möter på stan i sällskap med min vänliga lilla hund.
Människor stannar upp inför min tillitsfulla ljuvliga hund, böjer sig ner och börjar smeka den lilla hunden, som ser dem i ögonen med sin trofasta bruna blick. Så håller de på en lång lång stund, innan de reser sig och bara går sin väg, utan att märka att hunden är kopplad till en människa.
Där står jag och känner mig som en stolpe - litet snopen - och undrar varför de undviker kontakt med mig.