Små pärlor av hopp, täcker marken där jag går
Lyser upp i den tidiga morgondimman
Kylan lämnar kyssar på mina kinder
Omsluter min kropp
Daggen krasar under mina bara fötter
För ett varmt leende över frusna läppar...

Vinden susar lätt i träden, viskar löften, ber om tid
Mina steg för mig ut på osynliga slätter
Jag går på känn, i detta okända landskap
Ledd av min längtan
Ett muller i fjärran, jag andas in elektrisitet
Känner hur en kommande stormen stärker mig...

Ödsligt tyst, bara ett ensamt hoande talar om tålamod
Allt jag känner är frid, min väg ligger utstakad
Jag vet vart jag vandrar, hjärtat är min guide
Tron bär på min djupaste önskan
Dimman tätnar, förblindar mig, söker förvilla
Ändå ser jag klarare än någonsin, vägen till den ljuvaste av portar...

Bakom den finns det jag söker, mitt hjärtas önskan
Där finns vägen, kantad med vetskapens skrifter
Marker orörda av sårande ord, brutna löften
En labyrint av sanningens gåtor, är sista passagen
Endast ett fåtal klarar se ärligt, tar sig igenom
Jag skall passera, ty det är värt smärtan att få en glimt av Dig...