Det värker i min mage varje morgon den 10:nde,
ännu en månad utan dig.

Tiden går för snabbt,
den rusar förbi som
ett snabbt tåg.

Jag vill så gärna hoppa på det där tåget,
följa med i tiden,
och inte bara stå och stirra.

Jag sitter vid kanten av rälsen,
ser tåget rusa förbi,
tåget av tid.

Jag ser alla människor som sitter där inne,
pekar och hånar mig,
för att jag inte orkade springa mer.

Hånar mig för att de klarade det,
men inte jag.
För att de hann med avgångstiden,
för att de hänger med,
för att de orkade

springa.

Medans jag,
gav upp,halkade efter.