Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

En inre röst

En sval vind från den öppna franska balkongen stryker över mitt ansikte som vilar mot bänkskivan i mitt sovrum. Dämpade hammarslag och avlägsna barnaskratt påminner mig om att jag inte är ensam i världen och att jag borde vara lycklig, en soldag i maj som denna.

Jag kisar mot ljuset och trots att det är varmt fryser jag om fötterna. Ingen vet att jag är här. Ingen vet att jag tänker. Ingen vet att jag andas.

Ingen vet att jag frågar mig själv om jag valde rätt, om jag förtjänar vad jag fått, om jag saknas. Jag blundar, och minns de ansikten som en gång var mina. Det känns som livstider sedan och när jag öppnar mina ögon bländas jag av solens sken och måste halvt sluta dem igen för att se. Men jag bländas hellre än att stirra tomt i de mörka, kalla hörnen i resten av rummet.

En vinröd slinga av hår ligger klistrad mot min kind och min andedräkt immar mot träet. Min kropp gör ont där jag sitter stilla och räknar ringarna i skivan, och trots att trädet när det fälldes förmodligen var många decennier äldre än jag känner jag mig som hundra år gammal.

Det viskar i mitt öra, tryckt mot skivan. Jag hör dess historia. Jag lyssnar till dess sorgsna suckar och stilla sånger om små gröna löv, vinterns vila och vårens värme som höll det i sin famn och fick det att växa, större än allt. Det har sett allt, det har hört vad som finns att höra. Vindens vinande och vattnets ström genom jord och mark, hav och land. Det viskar till mig att jag har så mycket mer att se.

Jag är rädd för att lyfta mitt huvud och i den ovala spegeln mötas av en gammal kvinnas blick. Istället tittar ett par blå ögon av obestämd ålder in i mina. Jag lägger en kall hand mot träet i hopp om att få ett svar, och känner värme. Jag nickar sakta, och med stela ben och värkande axlar reser jag mig från stolen och går mot ljuset. Den skira gardinen följer vindens lugna rörelser och jag sträcker ut min bleka hand för att föra tyget undan.

Ljuset når mina fötter. En värme fyller mina lungor och strålar ut i resten av min unga kropp.

Jag är värmen nu. Jag håller ljuset i mina händer.




Fri vers (Prosapoesi) av copsandrobbers
Läst 314 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2011-05-10 15:00



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

copsandrobbers
copsandrobbers