Så tystnar vi mot kvällen som den dag som ebbar ut
Vi stirrar ut mot havet som är kvar just som förut
I vågorna så läser vi om cirklar och dess mål
Att man startar om från samma punkt i ändlöshetens hål

Jag skriver ner så objektivt jag kan om allt som är
Om livet som jag snurrar i och om henne, hon den där
Men allting blir till egotrams och jag inser ganska snart
Jag är där i cirkelns början och jag går mot mål med fart

En annan plats, en annan tid, är kliché, jo tack jag vet
Men att hon finns i annat liv är ingen hemlighet
På natten utan gränser när ingen alls ser på
Då rivs nog alla tullhus, då finns bara vi två

Jag blev min egen fiende, den jag svor att aldrig bli
Den jag fördömde utav helvete, den som knäcker andras liv
Men jag kunde aldrig ana, hur sanning kan se ut
För när ondskan bad om kråkan skrev jag på med snabbt beslut

Så lyder alla lagar och regler tror jag nog
Vi tycker synd om offer som kränktes, svalt och dog
Men när liken ligger lagda och det är dags att sig fram
Så hycklar man i vansinne för att själen ska bli varm

Fast karman tar mig alltid, det vet jag redan nu
Det spelet som jag spelar skall snart slita mig itu
För jag kikade mot havet en gång för längesen
Den gången var jag offer men havet finns därute än