Hon skiljde sig från mig,
folk tog miste på oss
som om vi skulle vara döttrar
till samma
börda.
Uppvuxna vid varandra,
två olika länder
som om vi väntade tiden
att banden
vörda.
*
Hon vilade mot min dörr ibland,
ville bland solars djinner leka,
och jag
överlät min puls i hennes hand,
för kvällningar sömnlöstfuktigt veka.
Blonda barnlockar i skälvande vind,
viskade vännen vackert sitt namn,
jag hörde
en Svea med mun mot min kind,
knubbiga barnhänder i famn.
Hon var jordgubbstårtan i dungen,
i vita klänningar, strukna lit
en blågul dröm bland drömmar
i sommarfötter besjungen,
födde Svea min barndomsinvit.
Hon var ett löfte, hon var en moder,
skönheten i skogar syndigt svala,
men jag såg
ett annat barns framtidsfloder
i Sveas vidder, krispigt kala.
**
Hon skiljde sig från mig
folk tog miste på oss
som om vi skulle vara systrar
till samma liv
i Norden.
Vi utvecklades vid varandra
två olika språk
samma skola bland
våra ord
sovandes i jorden.
***
Det har gått många år, vi är långtiftån unga, och vid denna tidpunkt visar du dig, Svea, i din mest praktfulla skrud. Är vi vänner ännu, har vi vuxit ifrån varandra? Jag vet ej längre något mer om vår blivande brud. Svea, du, skönast bland de sköna, bjuder du in mig fortfarande till våra lekar? Vilar du fortfarande med ryggen mot min port? Vilar dina händer mot mitt försvarslösa minne? Jag hör att att klagosånger ekar, Svea, du stabilt solida ort. Kan du fortfrande hämta livet från dina sjöars oändliga sinne?
****
Mätt, ej mättad.
Solens strålar i ryggen,
ej varm.
Många timmars sömn,
ej utsövd.
Dricker,
men jag törstar,
törstar efter min barndoms
barm.