Jag är en kvinna med en stor sorg
När jag tittar mig i spegeln, syns ingenting.
Den syns inte utanpå mig
Den finns inuti mig

Jag kan skratta, le, skoja och fortsätta leva mitt liv
Men inuti mig är allt förändrat.
För inuti mig finns ett stort svart, sorgligt hål.
Sorgen kan inte beskrivas i ord, den vreden,
den ledsamheten och den saknaden.
Jag kan le, jag kan skratta, jag kan jobba
men hela tiden känner jag smärtan/sorgen inom mig.

Man lär sig att leva med den.
Ibland tar den över allting.
Ibland känns det lite mindre.

Du är så stark är kommentaren jag får
Jag skulle vilja säga är att:
Jag är inte stark. Jag är en överlevare
Min son är död och jag måste lära mig att leva med det.
Du kan inte se, min sorg.
Du ser inte, när jag sitter vid min sons grav och gråter.
Du kan bara se mitt leende, men inte vad som finns i mig.
Och jag kan inte beskriva det i ord, för dig.
Jag kan bara ge dig denna beskrivning:
Tänk dig ett djupt skärsår, som dunkar av smärta, hela tiden.
Inga värktabletter kan ta bort smärtan. Det pulserar av
smärta hela tiden. Ibland mindre, ibland mer.
Det läks sakta, men ibland går såret upp igen
och smärtan är outhärdlig.
Sakta men säkert känns smärtan mindre,
men såret läks aldrig helt.
Sen är det upp till mig, att försöka hantera detta, på bästa sätt.
Så jag är en överlevare.
Jag vill leva mitt liv, kunna känna glädje igen
men jag kommer alltid sakna dig min son...