Flickan tunn och ledsen söker
hjälp från vuxna omkring.
Ingen ser, ingen hör men alla
finns omkring ändå.

Flickan ensam mot denna värld
utan hopp, utan tro.
Barnhemmet hennes hem var
ett tag byggde liv ur statens pung.

Ett rum hon delade med sina syskon,
lillasyster på två, storebror på åtta.
Nu de var tillsammans efter separationen
då deras mamma och pappa svek.
Utan vetskap de snart sprids för vinden,
utan vetskap de snart möter hårt, kargt hat.
Bara en siffra i ett detta samhälle, utan krav,
utan mål.


Hungriga dagar nu förbi, då havregrynsgröt
tvingas ätas upp. Om det ratas inget annat
serveras. Barnhemsbarn, fosterbarn kunde man
bara hata.
Pengar betalades ut, fint kunde familjen leva.
Barnen som inte kom från bra familjer
gömdes undan hela tiden.

Ingen brydde sig om dessa liven, bara pengar
pungades ut.

Många år senare är den lilla taniga tjej vuxen, minnen
hon nu bär med sig utan slut.
Aldrig någon fattar hur livet varit, aldrig
någon vågat tro.
Sorgen av den stulna barn-ungdomen dröjer sig
kvar.
Dyningarna av detta krig öppnar
dörren om igen.

Hur kan någon få stå ut med terror dygnets alla
timmar?
Varför anses vissa barn viktigare än andra?

Äntligen kan denna flicka andas ut, äntligen
finns rättvisa.
Trodde aldrig barnombudsmannen skulle se dessa barn.

Lyckotårar dalar sakta ner för kinden,
kanske äntligen kan minnen blekna bort
då samhället accepterar vår existens.