Tom känsla trycker i mitt bröst.
Ont, ont, ont.
Varför behöver jag stå ut med
denna svåra känsla?

Vissa dagar önskar jag att jag vore död,
så jag slapp denna svåra kamp varje dag.
Varför måste jag leva?

Då jag var liten ville ingen ha mig,
då jag växte upp fick jag vara glad att
någon sa hej.

Allt prat om fosterbarn
har åter igen öppnat såret
som jag lappat ihop så gott
jag kunnat med tejp och lite
lim.

Var jag än vänder mig, känns det som
min historia bankats in i min panna.
Känns som alla kan se, för vissa har
en förmåga att trampa på mig
så jag faller om och om igen.

Dolken roterar i hjärtats djupa rum
handen tillhör plågoandar från förr.
Tomhetens vän hälsar på allt för ofta.
Rädslan för kärlek väver in ensamheten
då misstanke växer sig stark.

Aldrig våga lita på någon, aldrig kan
jag ta någons ord till hjärtat.
Vet aldrig när dolken kommer istället.

Ler, pratar glada saker, skymmer molnen
ett tag.
Vad gör jag då allt rasar igen.

Magen värker, kan inte äta, orkar inte
laga mat. Tom mage, skrikande mage.
Vet jag har ätstörningar, vet jag
behöver kontrollera det.
Tappar kontrollen då stress kommer.
KAN INTE ÄTA!

Ler jag kan jag lura mig själv.
Ett glas vatten räcker för stunden.
Varför just nu?