Jag vaknade upp med bultande hjärta.
& blodsmak i munnen.

Jag hade bitit mig i läppen under de timmar jag simmat i den drömmande dimman.
Jag tror och inbillar mig ej längre att det Finns en prins inom dig till Mig.

Jag vaknade klart men grummligt. Mascaran hade kletats ut runt de trötta ögonen.
Men hjärnan pigg och medveten - om det inte även syntes i ansiktet trots gårdagens festrester.

Det borde ha synts så sant som det kändes.



Jag hoppas och vill ej hoppas - på att du finns för mig längre.

Jag vaknade med en kännsla av lättnad..
Trots att maran hade hälsat på livligt i drömmen jag hade i natt.
Den var brutal & ärlig.

Dock ingenting, som från dina alla perspektiv eller innehåll i liv - skulle kunna hända dig själv.

Men känslorna jag hade var sanna, dömmen drog fram dom till kanten,
Jag ångrar ingenting! Jag ångrar ingenting.

I alla fall så minns jag tydligt att det ej var inbillning.
Jag kände lättnad.

"Han förstår nu också..." tänkte jag roat i morgonljusets trängselsprängda glimtande i mitt ansikte.

Jag log.

Ett vagt leende på de slitna läpparna. Jag kände lugn. Där läpparna grävde ned sig i de rosande kinderna.

Han är ej min prins.

Prinsen väntar ej... Vilar ej inom honom längre.
Han har ju ingen prins där att finna längre?

Prinsen till mig...

...finns han inom dig?