Ibland funderar jag på om jag har fel,
om det jag ser och det jag hör är inkorrekt.
Det känns inte som att jag riktigt passar in i mallen,
i den bild jag ser överallt om hur det ska vara.
Det stör mig lite att det inte stör mig,
det känns som jag borde vara arg eller något ditåt.
Jag har lite svårt med känslor, äkta känslor.
I skrift kan jag imitera känslor ganska träffsäkert,
men jag är osäker på vad de ska kännas på riktigt.
Ta ensamhet som exempel,
allt jag vet om ensamhet är att det ska vara hemskt,
det ska vara någonting man är ledsen över,
någonting man blir kall av.
Jag är mer bekväm ensam än i alla andra situationer.
Är det fel? Jag har ingen aning.
Det borde vara fel...
Jag gör det jag måste göra för att jag måste göra det,
det ligger liksom inget intresse från min sida att utföra,
att existera, eller ens att andas.
Men, jag måste göra det, det finns inga gångbara alternativ.
Det känns lite som en lögn varje gång jag öppnar munnen,
vad jag än säger och varför jag än säger det.
Tystnad fungerar bra i mig för att alternativet fungerar dåligt.
Det som slog mig nu att allt jag gör är för någon annan,
oftast någon som inte bett om det men som jag tror skulle vilja det.
Det är inte en negativ sak, i alla fall inte i mitt tänkande,
om jag inte kan hitta någonting jag vill, verkligen vill,
varför inte göra för andra istället?
Att ge upp känns som en omöjlighet.
Fast, kanske har man redan gett upp, inuti liksom,
utsidan bara vandrar vidare som en zombie eller något.
Jag vet inte, och det kanske är helt okej.
Verkligheten och jag har aldrig riktigt passat ihop ändå,
och fantasin har man ingen... helt tyst i huvudet...
Det är nog det riktiga skälet till att man formar ord,
för att i alla fall agera som om man vore människa.
Det är väl det som definierar en människa, fokus och inre liv.
Ett intresse man utför för att man tycker om att utföra det,
att leva ett liv baserat på uppfyllande av mål
och därmed skapa en riktning i det man kallar liv.
Skrivandet gör att det i alla fall känns som att jag utför någonting,
kanske inte någonting viktigt eller välgjort,
men någonting... allt för att inte stå stilla.
Är man människa när man måste spela rollen som människa,
eller bara ett djur i människokläder...
... det kanske är därför man är obekväm, som om skinnet inte riktigt passar,
det äkta jaget kanske sitter någonstans inuti...
det måste vara mycket jobb att hålla uppe fasaden
så att inte ens jag vet vad som är sant om mig själv.
Vad vet jag?
Varför undrar jag ens?
... det känns så dumt.
/