Den rinner i mig

smärtan

som Du tillfogar mig

varje gång

Du ger dig till känna.

Som en fantom jagar

Du mig till mörkret

och ut till röda ängar,

där tilltron inte längre lever.

Andas djupt och förstår

att inte låta mig tas igen.

Dock är kraften så djup

och innerligheten så stark,

i din kärlek, att jag

inte orkar stå emot.

.. och jag ville bara vila

ut i min älskades famn

bara se framtiden utan att

behöva slakta mitt hjärta,

mitt innersta.

Tillbaka på ängen, den röda

tvingas köttet fram flåsande.

Blodande ges

naturen sitt att leva på

och Du alltjämt skärandes mina

tankar, mitt hjärta mitt itu.