"Vill du ha en glass lilla vännen?"
Frågar jag då mitt inre skriker.
Vissa stunder vet jag inte varför jag är ur balans.
Står still, lyssnar in mitt inre innan jag
sätter jag mig som en boll med armarna om mig.

"Ensam, övergiven, bortglömd."
Orden kommer från min lilla sexåring inne i mig.
"Varför känner du så?" Frågar jag då armarna
håller hårdare om mig, utan någon tanke på
varför släpper jag inte, håller bara hårdare.
Tårar kommer ur mina ögon, barnets sorg speglar
mina tankar.

Vuxen med många stadier i mig, vuxen med många
sårade känslor från barndomen.
Då jag tröstat mig själv känner jag hur mitt vuxna jag
träder fram, vågar ta i det svåra innan jag vågar
släppa mitt inre.

Idag vet jag du får vara ledsen, du får vara arg,
du får hata mig ibland, men jag vet även du
älskar mig så mycket, du bara vill tala om att
du finns.

Då sorgen gett dig ett ansikte, kramar du mig
som du en gång ville krama mamma.
"Jag finns för dig, håller dig i min famn, låter
hela ditt yrväder växa."
Du kryper sakta in mot hjärtat, låter dina ben åter
dingla.
"Vill du ha en glass lilla vännen."
"JAAAAA!" Svarar du.

Tillsammans äter vi denna glassen på ett mysigt ställe
du får välja. Ibland blir det över en å, ibland på en
gunga, eller en gräsmatta.

"Nu du fyller mig med harmoni åter igen lilla vännen."