Så skrev kaos sina stränga ord mellan bladen i den blå skrivboken.

Efter tiden letar vi. Bland gömslen strängare än vadmal. Efter mörka svar på samma mörka gåta. Som trådarna löper mellan näten.

Följer vägarna och hagarna, går mot uppbrotten mellan nu och då. Går kaos strax bakom mej, följer spåren i sanden, längs stigar kantade av otalade frågor och förnumstiga svar.

som om vi inte visste
vad som är avgrund

ändå ser vi det djupa
diket där sipprar dy

går vi rakt ut utan att
bry oss var fötterna

Så möts vi. I det djupaste diket, sorgfälligt, i skev vinkel möts våra ögon.

I fullmåneskugga. Där Kaos hakar fast ögon i varandra.

Vi ser missnöjet begravt under råheter. Våra ögons sammanflätade vantro. Ändå möts vi utan skydd, utan distans. Bipolära magneter. Icke närvaro.

Av solkig tristess skall vi förtära varandras lågor. Till sista blodsstrimman, tills hjärtat tömts. Är detta icke kärlek. Nej. Våra svar uteblir då vi inget vet.

Vi ser den tomma ekan flyta, strömma sakta med det djupa gröna vattnet.

Om kärlek.

Vi talar. Vi tystnar.