Jag grät vid fruktdisken när du kom
kanske ett hemligt vänskapsband trasslat in sig
i mina tårkanaler
Det läckte ut över apelsiner och äpplen

Jag skakade när jag handlat krukor
vad skulle jag fylla dem med om inte missförståndet
att jag skulle vara någon som måste be om ursäkt
för mitt nej
med överdrivna skräckhistorier
När det enda jag ville säga var: jag är svag nu

Jag är någon som drar mig undan
ligger nedgrävd några dagar i taget utan att finna det märkvärdigt
utan sorg kan jag konstatera att så ser mitt liv ut

Det är svårt, närapå omöjligt att se sig själv utifrån
Inifrån, vill jag berätta, är mina nivåer utmärkta
Jag skyddar min hippocampus, min frontallob min amygdala
Tidvis nedgrävd i fuktig jord
Jag schemalägger min tid, aktar mig
Är det normalt? Att akta sig
Svara inte! Jag frågar inte dig
Ditt svar skulle ändå utgå från dina schemata
Din normal är inte min men lika påverkad av genvägar

Medvetandeteorierna gäckar mig
i tid och otid har teknologin kommit ifatt restrerande vetenskap
Kanske är det vad vi väntar på, en hybrid av ettor, nollor, organisk materia
som ska visa vad som finns bortom biologi, neurologi och kognition

Visst skulle jag vilja leva mer
men jag vet vad det är att leva mindre och närmre döden
Där ligger min normal nu
närmre livet, längre ifrån döden, bit för bit
Även om den fortfarande andas på mitt ansikte
är jag inte längre bunden att öppna munnen och låta luften fylla mina lungor
So far, so good

En människa är vad den är, och ofta mer än den förstår
Du, verkar alltid vara mer i mina ögon
än vad du själv anser dig vara
Vem är det som har rätt?
Jag vill tro att det är jag
Du vill inte tro att det är du
men håller ändå fast vid din sanning
Jag vill tro att även jag har någon
som tror mer om mig än vad jag gör
Det skulle inte krävas särskilt mycket
En vit klänning, helade armar
en tanke som inte hindras i sitt förlopp,
inte ursäktar sig för sitt intellekt

Tills dess väntar jag här, aktar mig
skyddar mina banor och restaurerar dem
lika långsamt som tiden borde gå men inte gör ännu