Det var idag beskedet skulle vara min glädje.
Men verkligheten bor där något större väntar.
För att trädgårdssångaren...
Det var trädgårdssångaren som väckte henne den morgonen. De där mjuka tonerna, växlingen från det som bofinken leker i dur till den fallande molltonsskalan. Trädgårdssångarens signum. Och min morgonpsalm.
Den här dagen skulle vara min glädje.
Likt bofinken skulle jag jublande kasta mig ut och veta, att nu bär det. Nu värmer solen och allt det gröna finns där för att livet har givit det till oss för att vi ska leva.
Solen skulle tala sina ord.
Och jag skulle reflektera dem som leende ögon och djupaste tacksamhet.
Det var så jag hade drömt det.
Det var så mitt mörker hade fått ljus och hopplösheten sin mening.
För att trädgårdssångaren.
Men hur skulle trädgårdssångaren bära mer än sin egen vikt? Hur skulle trädens grönska kunna röra sig i något annat än vindspelets vilja?
Min tro mot bergets.
Ett intet.
Så min blick måste fästa sin glädje i horisonten. Drömmen som lekt mina dagar fyllda av nattens skimrande ljus måste stanna där bortom råder.
Som skulle jag aldrig lärt mig läxan.
tiden är en annan verklighet
bortom.