Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Kristallskärvor

Själens prisma speglar mitt tynande ljus.

Kristallkronorna faller och exploderar mot marmorgolvet i den ödsliga spegelsalen.

En öronbedövande symfoni av glasartat kaos.

Glassplitter och skärvor river djupa spår i min nakna kropp.

Förvrängda reflektioner i de spruckna spegelväggarna.

Blodet rinner längs mina illa sargade lemmar.

En söndersliten och sorglig skepnad.

Trots det är jag mer hel utanpå än inuti.

Denna glasorkan är en lätt bris jämfört de krafter som sliter itu mitt inre.

Svart materia som slukar mitt inre ljus.

Mörka krafter som klyver mina hopp och drömmar på atomnivå. 

Inte ens ingenting lämnas kvar.

Jag imploderar och kvar är endast mitt blödande skal.

När till sist tystnaden lägger sig i salen finns endast intorkade blodfläckar kvar.

En skuggvålnad som sakta osaligt suckar genom korridorerna.

Det är jag.




Fri vers av Magnus P.
Läst 193 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2011-05-31 18:07



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Magnus P.
Magnus P.

Mina favoriter
Snart är bördig jord